Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Unionens yttre och inre befästande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 P. DARMSTAEDTER, NORDAMERIKAS FÖRENTA STATER.
serligen redan då frambragt ansedda målare, såsom Copley och Benjamin West,
men dessa voro utbildade i England, där de också tillbringade det mesta af sitt
lif; skönlitteraturen hade inga andra målsmän än ett par versmakare, som
eftervärlden förgätit, och amerikansk vetenskap hörde man efter Franklins död ej
vidare talas om. Amerikanernas hela intresse togs i anspråk af ekonomiska och
politiska frågor.
Efter oändliga svårigheter hade det amerikanska folket enat sig om en
unionsförfattning, men det återstod att se, huru länge den nya ordningen skulle blifva
beståndande. En viktig borgen för unionens fortbestånd låg däri, att Washington
enhälligt valdes till president. Hans första uppgift blef att organisera statsförvaltningens
olika grenar; så inrättades statsdepartementet för utrikes ärenden samt finans- och
krigsdepartementen, hvilkas chefer under titeln sekreterare tillsamman med
general-prokuratorn (attorney general} bildade »kabinettet». Dess medlemmar likna däruti
konstitutionella ministrar, att de äro statsöfverhufvudets ordinarie rådgifvare, men för
regeringens politik är presidenten ensam statsrättsligt ansvarig. Faktiskt utöfva
dock kabinettets medlemmar, om de behärska sitt fack, ett vidtgående inflytande
på landets öden.
Ett af författningsfädernas hufvudsyften hade varit att ställa unionen på en fast
finansiell grundval. Washington träffade rätte mannen, då han utnämnde
Alexander Hamilton till finanssekreterare. Dennes plan var att genom en klok
finanspolitik intressera folket och särskildt de välmående klasserna för unionens
utveckling och så genom det gemensamma intresset fastare sammanknyta landets olika
delar inbördes. I öfverensstämmelse härmed konsoliderades förbundsskulderna,
förbundet öfvertog de skulder, som enskilda stater åsamkat sig genom befrielsekriget,
och en central sedelbank inrättades; genom tullar och skatt på spritdrycker erhöll
unionen de nödiga inkomsterna. Om den första tulltariffen, af den 4 juli 1789, i första
hand afsåg att skaffa förbundet inkomster, så hade man dock vid fastställandet af
de för öfrigt måttliga tullsatserna icke alldeles lemnat skyddet af den inhemska
produktionen å sido. Af största betydelse var, att tullskrankorna mellan staterna
bort-föllo och unionen blef ett enda tullområde. När man i yttre måtto skulle kröna
enhetsverket genom anläggandet af en förbundshufvudstad, kunde man först efter
långvariga strider enas om platsen; så tillkom staden Washington vid
Potomacflo-den. Konstitutionens demokratiska fiender ställde man till freds genom att till
förbundsförfattningen foga tio amendment, som betryggade samvets-, tryck- och
yttrandefrihet samt andra medborgerliga rättigheter mot förbundsmyndighetens
öfvergrepp. Så syntes unionen, på hvars fortlefnad man nyss tviflat och hvars
författning man så bittert bekämpat, redan efter några år vara en fast sammanfogad
statsorganisation.
Men partikularismen var ännu långtifrån död, och just till följd af
förbunds-maktens ökade styrka framstod så mycket tydligare nödvändigheten att förebygga
öfvergrepp af densamma. Medan köpmän, redare och industriidkare klart insågo
fördelarne af nationell enhet och en stark statsmakt och därför anslöto sig till
centralisationspartiet, stod landtbefolkningen öfvervägande på den motsatta sidan.
Ehuru motsatsen mellan de olika landsdelarne ännu ej på långt när var så
utpräglad som i senare tid, kan man dock säga, att Nya England öfvervägande höll
på centralisationen, Södern på partikularismen och mellanstaterna vacklade mellan
bägge sidorna. Det förstnämnda partiet, »federalisterna», som leddes af
finanssekreteraren Alexander Hamilton, stred för en stark statsauktoritet, en kraftig
förbundsmakt, en liberal tolkning af författningen samt för de välmående och bildade
klassernas herravälde. Motståndarne, som leddes af Thomas Jefferson, beskyllde
federalistpartiet för monarkiska eller åtminstone aristokratiska tendenser och kallade
sig därför republikaner eller demokrater. Dessa republikaner äro sålunda
föregångare till det senare demokratiska partiet, medan senare tiders republikanska
parti upptagit de forna federalisternas mantel. De förre utgingo från den
ståndpunkten, att regeringen är ett nödvändigt ondt och att individens välfärd och frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
