Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Unionsförfattningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 P. DARMSTAEDTER, NORDAMERIKAS FÖRENTA STATER.
och inbördeskrig, var en enhetlig ledning af handelspolitiken lika mycket af nöden
som en finansreform.
Flere försök hade redan gjorts. Så hade man 1781 föreslagit en förbundstull
på 5 procent af värdet på alla införda varor, och 12 stater hade gått in på
förslaget. Men Rhode Island satte sig emot, och då det vid författningsändringar
fordrades enhällighet, gällde förslaget som förfallet, och andra försök ledde ej till
gynnsammare resultat.
Mer och mer banade sig den öfvertygelsen väg bland nationens bästa män, att
om icke allt, hvad man dittills ernått, skulle uppgifvas, finge man öfvergifva
halfme-syrerna och tillgripa en reform från grunden. Några förtviflade rent af om
möjligheten att genomföra en republikansk författning; det är väl det enda ögonblicket i
amerikansk historia, då det funnits en, låt vara obetydlig grupp af rojalister.
Monarkien saknade också alla förutsättningar på amerikansk botten, men om det voro
alla med omdöme ense, att det ovillkorligen fordrades en kraftigare verkställande makt
och utvidgning af förbundets kompetens. Rörelsen blef allt starkare, och då en 1786
i Annapolis samlad konferens af delegerade från olika stater begärde inkallandet af
en särskild församling för att förändra unionsförfattningen, kunde kongressen ej
längre vägra sitt samtycke. Den 25 maj 1787 sammanträdde i Philadelphia ett
national-konvent, i hvilket alla staterna utom Rhode Island voro representerade. Amerikas
yppersta män sutto i denna lysande församling, som kan jämställas med
Frankrikes konstituerande nationalförsamling två år senare. Virginia hade skickat sin
störste son George Washington och den blifvande presidenten James Madison,
Pennsylvania den gamle Benjamin Franklin, New York Alexander Hamilton, den mest
djupsinnige statsman, som Förenta staterna frambragt. Församlingens uppgift var
ingalunda enkel. Reformvännerna hade mången het dust med partikularisterna,
ombuden för de mindre staterna voro noga på sin vakt mot att öfverröstas af de större,
demokraterna bekämpade förmenta monarkiska strömningar, och till sist
framträdde äfven redan nu den motsats mellan Norden och Södern i slaffrågan, som en
gång skulle hota att upplösa konventets verk. Motsatserna visade sig ofta så skarpa,
att hvarje utsikt till enighet syntes försvunnen. Men alla svårigheter löstes omsider
genom kompromisser, och efter fyra månaders rådslag antogs den 17 september 1787
definitivt konventets storverk, den ännu gällande förbundsförfattningen.
Gifvetvis är denna författning icke oberörd af det adertonde århundradets stora
idéer. Men den är ingalunda ett verk af doktrinärer utan af män, som samlat rik
erfarenhet i praktisk politisk verksamhet och som därför väl visste, hvad som var
bäst för deras land. Koloniernas och de ur dem framgångna staternas författningar
tjenade helt naturligt till förebild: det bepröfvade tvåkammarsystemet infördes äfven
i unionen, presidentämbetet bildades efter koloniguvernörernas; däremot var dessa
institutioners öfverförande på en federativ statsorganisation en fullständig nyhet.
Konventets första och viktigaste uppgift hade varit att utvidga förbundets
kompetens. Förutom de redan i konfederationsartiklarne inrymda rättigheterna erhöll
unionen nu befogenheten att upptaga egna inkomster, framför allt att pålägga skatter
och tullar, och att ordna handeln ej mindre gentemot utlandet än mellan de olika
staterna (Interstate commerce). Alla rättigheter, som icke uttryckligen voro
öfver-låtna åt unionen, såsom lagstiftning rörande civil- och kriminalrätt och
uppfost-ringsväsen, förblefvo förbehållna åt staterna. I hvarje föreliggande fall måste alltså
konstateras, att unionslagstiftningen är kompetent för saken i fråga.
Unionen erhöll vidare den viktiga rättigheten att verkställa sina lagar genom egna
ämbetsmän. Den verkställande makten tillhör en enda, den af folket på fyra år
valde presidenten. Valet är indirekt och förrättas af valmän, som väljas i de
särskilda staterna. Presidenten har högsta befäl öfver hären och flottan, tillsätter
unionsämbetsmän, afsluter fördrag och har suspensivt veto gentemot
folkrepresentationen. Han är otvifvelaktigt den mest framträdande gestalten i amerikanskt
statslif; en kraftig personlighet på presidentstolen kan, särskildt i oroliga tider, utöfva
ett utomordentligt inflytande.
Den lagstiftande makten är anförtrodd åt kongressen, som består af två hus.
Senaten är, liksom konfederationens kongress, en representation för de särskilda sta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
