Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
626 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
drabbning. På grund af den allmänna oviljan sköts han åt sidan, och till
befälhafvare utnämndes den infödde ryssen Kutuzov, anföraren vid Austerlitz. Kutuzov
var 67 ar. Han var för gammal för att vara vuxen Napoleon, för öfrigt mer
slug-hufvud an fältherre; men just detta kom honom till godo. Äfven han fortsatte på
den inslagna vägen. Vid Borodino upptog han kampen, enär han under den
upprörda folkstämningen ej vågade att utan strid prisgifva Moskva. Den ryska hären
uppgick till 100,000 man, Napoleons till 125,000. Den förra sökte stänga vägen till
hufvudstaden, och den 5 och 7 september stred den här med fanatisk förbittring
men kunde till slut ej hålla stånd. Af den »stora arméen» täckte 28,000 man
valplatsen, af ryssarne 50,000 — alltså hälften af deras här. Detta var den blodigaste
strid, som utkämpats, sedan eldvapen börjat användas; segerns pris var Moskva.
Med jubel hälsade fransmännen staden; ändtligen, ändtligen stodo de vid målet
för sina mödor. Men till sin fasa funno de Moskva nästan tomt. Hela befolkningen
hade öfvergifvit det, blott omkring 15,000 hade stannat, däribland åtskilliga föga
för-troendeingifvande varelser. Icke nog härmed. På olika ställen utbröt eld,
eldsvådorna utbredde sig till ett haf af lågor, som nordanvinden jagade öfver trähusens
massor. Dess dån liknade hafvets brus; om dagen var allt inhöljdt i rök, om natten
glödde himmelen i blodiga flammor. Under dagarne från den 14 till den 18
september förvandlades tre fjärdedelar af staden till grus och aska. Näppeligen har
branden vållats af en olyckshändelse eller af några fanatiker, utan den har nog planmässigt
anlagts, för att nationens heliga stad hellre skulle gå under an falla i de otrogna
fiendernas orena händer, kanske ock med den baktanken, att fransmännens
kvardröjande där skulle omöjliggöras.
Ingen blef mera slagen af denna händelse an Napoleon. Först hade han hoppats
på tillmötesgående anbud från ryssarnes sida, sedan lät han Kutuzov förstå sin
benägenhet för fred, men af denne erhöll han det svaret, att ordet fred ej stod upplaget
i hans instruktioner. Fem veckor förlorade Napoleon under obeslutsam väntan.
Hade han förr icke haft styrka att i rätt tid göra halt, sa hade han nu ej kraft att
finna sig i ett fruktansvärdt öde. Slutligen tvangs han till uppbrott af hunger,
förvildning, småkrig och Kutuzovs vapen. Frivilligt eller icke — han måste öfvergifva den
stora, gapande grafven. Den 18 oktober gaf han order till uppbrott. Först tänkte
han marschera på Petersburg, men sedan valde han vägen öfver Kaluga. Ännu var
hans här fiendens öfverlägsen i antal, men den liknade mer en hord nomader
an en ordnad arme. Människor, hästar och vagnar voro lastade med byte, allt
genljöd af skymford och förbannelser. Genom en flankmarsch tänkte Napoleon
komma förbi Kutuzov, som ställt sig i hans väg, men tvangs till en hård strid,
hvarigenom han förmåddes att öfvergifva Kalugavägen och slå in på en sidoväg åt
Smolensk. På detta sätt kom han in i en ödemark, samma område, som blifvit
utsuget under framryckningen. Lifsmedel saknades, och hungern rasade i
fruktansvärd gestalt. Elände och ansträngningar växte, oupphörligt anföll fienden, och blott
med knapp nöd undgick Davouts eftertrupp att tillintetgöras. Efter den 4 november
inträffade köld och snö; ett hvitt bårtäcke bredde sig öfver slätten, hvaröfver en isig
nordan vind svepte, och ingenstädes fanns skydd, tillflykt eller räddning. Slott och
dödt drog det långa tåget fram; bakom det sträckte sig en ändlös rad af döende
och döda människor och hästar, bortkastade redskap, kvarlemnade fordon och
kanoner. Den 9 november uppnåddes Smolensk, lifsmedel utdelades, och ordningen
återställdes någorlunda. Omkring 50,000 man höllo ännu här tillsammans. Men
arméen kunde ej stanna; den 13 gick det vidare mot fördärf och död. Kutuzov
följde på kort afstånd; förlustbringande träffningar utkämpades mot honom. I det
eländigaste skick vadade man genom de tröstlösa snööknarne; sa kom töväder,
vägarne blefvo bottenlösa, och smutsen gick upp till knäna. Vid den isfyllda Beresina
trängde ryssarne på både bak- och framifrån; blott förtviflans mod och anförarnes
omsorger skänkte räddning från fullständig undergång, dock först efter förlust af
25,000 man, d. v. s. hälften af härens styrka. I full upplösning, i vild fart flydde
de återstående mot Njemen. Den 2 december höllo blott 8,800 man ihop, den 10
endast 4,300, skoningslöst ansatta af kosacker.
Med den totala katastrofen for ögonen lemnade Napoleon den 5 december sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
