Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSULATET. INRE POLITIK.
551
Bonaparte i statsrådet.
Malning af A. Couder.
opposition förspordes inom tribunatet och i pressen, indrog han af 73 politiska
tidningar icke mindre an 60 och förbjöd utgifvandet af nya. Slutligen återstodo blott
elfva utom Le Moniteur. Denna blef regeringstidning, och sålunda kunde förste
konsuln omedelbart inverka på den läsande publiken.
Segern vid Marengo befäste Bonapartes ställning, och han grep sig nu an med att
draga konsekvenserna af revolutionens tre stora resultat, statens allmakt,
medborgar-nes jämlikhet och de ändrade egendomsförhållandena. Regeringen blef mer och
mer monarkisk, och till dess stärkande sökte förste konsuln kyrkans hjälp.
Rättsligt rådde religionsfrihet, men trots all förvirring visade sig, att den gamla tron var
mest omfattad. Bonaparte själf hade ingen tro, men han respekterade katolicismen
som bärare af en makt och som en institution, som för folket predikade lydnad mot
öfverheten. Han uppträdde därför tillmötesgående mot den religiösa strömningen
nedifrån och öppnade med Pius VII underhandlingar, hvilka dock på grund af de starka
motsatserna och förste konsulns anspråk blefvo ytterst besvärliga och långvariga. Påfven
å sin sida såg Kyrkostaten hotad och väntade sig stora fördelar, om katolicismen på
lagligt sätt återställdes i revolutionens land. Bägge parterna kände sig därför
hänvisade till hvarandra och afslöto den 15 juli 1801 konkordatet. Egentligen var det
liktydigt med ett statsstreck utan motstycke. Påfven blef genom detsamma erkänd
som det franska prästerskapets öfverhufvud, och honom tillerkändes prelaternas
kanoniska invigning. Däremot godkände han å sin sida kyrkogodsens indragning
och uppfattningen af äktenskapet som ett borgerligt kontrakt. Alla andlige skulle
aflönas af staten såsom dess ämbetsmän och biskoparne — som andra dylika —
utnämnas af regeringen. Tillika blefvo församlingarne minskade, och kyrkoherdarne
skulle ej väljas af dessa utan insättas af biskoparne med godkännande af staten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
