Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN LAGSTIFTANDE NATIONALFÖRSAMLINGEN (1791––1792). 467
Rättsväsendet var baseradt på grundsatserna om folksuveräniteten och maktens
fördelning. Lagstiftande makten och konungen hade ej att göra med rättskipningen.
Trots detta voro domstolarne likväl ej oberoende, ty domarne voro talrika, aflönades
illa och valdes af folket för bestämd tid. Därför kände de sig maktlösa gentemot
en allmän opinion, då regeringen ej kunde erbjuda dem stöd. Äfven den väpnade
styrkan hade man sa vidt möjligt dragit undan konungens myndighet: officerarne
valdes, och öfver nationalgardet hade han alls ingenting att säga.
Författningen led af svåra brister. Den spirituella kejsarinnan Katarina II
karakteriserade den sa: »Frankrike har 1,200 lagstiftare, hvilka åtlydas af konungen
allena». Synnerligen fördelaktigt skulle det nu hafva varit, om församlingens
medlemmar fått leda och öfvervaka införandet och tillämpningen af de lagar, de stiftat.
Men detta omöjliggjordes, då de beslöto, att ingen af dem skulle få tillhöra den
församling, som nu skulle väljas. Därigenom gick en surt förvärfvad erfarenhet
förlorad, och Frankrike utlemnades ånyo åt idel nybörjare.
Fruktan för reaktion dref ohejdadt fram mot revolution. Den 30 september 1791
åtskildes nationalförsamlingen.
3. Den lagstiftande nationalförsamlingen (1791—1792).
Med jubel hade den nya författningen hälsats. Man hoppades på lugn och
medborgerlig lycka. Men det skulle blifva annorlunda.
Jakobinklubben hade tidigt gjort sina förberedelser för de nya valen. Redan
valapparatens vidlyftighet, krafvet på medborgared, fruktan för våldsamheter afhöllo
många, särskildt af de mera välmående, från att rösta. Vidare egde valtryck i
vidaste omfattning rum. En formlig hetsjakt gjordes på konservativa och moderata,
deras kandidater skrämdes bort genom hotelser och attentat, och af
Pillnitz-deklara-tionen, som nu utfärdats — hvarom mera nedan — visste man slå mynt i politiskt
syfte. Genom ett dylikt förfarande lyckades det verkligen också att vid valen i
afsevärd utsträckning spela segern i händerna på de lägre klasserna och gifva den nya
församlingen en stark vänsterfärg. Om jakobinerna trots detta stannade i
minoriteten, sa tyder detta på styrkan af den verkliga folkmeningen.
Flertalet af de valde bestod af obekanta storheter, till större delen advokater och
tidningsmän, unga man om 25—30 ar, som voro upphetsade af dagens lidelser. Den
förra högern var försvunnen. Dess plats intogs af målsmän för de åsikter, som
omfattades af den förra församlingens vänstra center, Lafayettes och Barnaves anhängare,
modiga men fåtaliga och i väsentlig mån ledda utifrån, från feuillantklubben, en
moderat klubb, stiftad under sista skedet af nationalförsamlingens tillvaro. Dess starkare
tedde sig vänstern. Dess mål var frihetens seger på konungadömets ruiner — alltså
författningens omstörtande, tronens omstörtande, stegring af revolutionen. Alla dess
medlemmar voro jakobiner, men från början af 1792 sönderföll den i två grupper:
brissotister (sa kallade efter deras förnämste talare Brissot) eller girondister (efter
departementet Gironde, hvars representanter de märkligaste voro) och de rena
revolutionsmännen, de »afgjorde», de »ursinnige» (les enragés). I andligt afseende stodo
de förstnämnde högst. De voro emellertid mer begåfvade som talare an som
statsmän, voro af doktrinär läggning och berusade sig af frihetens allena saliggörande
kraft. Som de mest betydande biand dem gällde bi. a. Brissot, en skicklig
tidningsman, liflig, godmodig och fåfäng, Vergniaud, en glödande, medryckande talare, samt
Gua-det. Dessa tre rent af behärskade församlingen en tid framåt, medan de i sin
ordning rönte starkt inflytande af fru Roland och abbé Sieyés. Fru Roland var en
begåfvad, ärelysten kvinna, fylld af personligt hat mot Marie Antoinette och
följaktligen mot konungadömet. Ytterst till vänster satt en grupp, som sparade sig för
framtiden: den sentimentale, talföre Couthon, den gemene Chabot m. fl., till största
delen verktyg åt Robespierre, Danton och Marat. Mellan högern och vänstern stod
centern, i början talrikare an de andra partierna, men utan fast hållning och
verklig öfvertygelse samt mer och mer dragen åt vänster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
