Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
hatade drottningen af hjärtat. Den andre brodern, grefven af Artois, var en snobb
och en vällusting, och konungens frände hertigen af Orleans utmärkte sig under
tidigare ar för en sedeslös vandel för att längre fram gripas af en smutsig
äregirighet och därför göra sitt till för att bringa tronen på fall.
Finansnöden medförde en ständig strid med Parisparlamentet. Regeringen
behöfde penningar, och parlamentet kräfde inregistrering af de kungliga påbuden och rätt
att utlåta sig om dem. Redan under Ludvig XV kom det, som förr ar nämndt,
därhän, att parlamentsråden tidtals inställde sitt arbete. Då förvisade konungen dem
och utnämnde nya. Ännu var kronan den starkare makten. Ludvig XVI
återinsatte de motspänstige. Åtgärden var populär, men oklok, ty motsatserna bestodo,
och följaktligen måste striden blossa upp på nytt. Den erhöll en vidsträcktare
bakgrund, enär parlamenten trots sina privilegier i viss mån tycktes vara en
representation för det uppåtsträfvande tredje ståndet och i hvarje fall framträdde som den
enda korporation, hvilken vågade göra opposition mot regeringens åtgärder. Flere
ministrar föllo, alla reformförsök strandade. Allt starkare ljöd det ropet, att en
genomgripande förändring med afseende på beskattningen och öfriga bördor blott vore
möjlig, om riksständerna sammankallades. Under tiden steg statsskulden ytterligare,
och stämningen gentemot hofvet blef alltmer uppretad. Förgäfves gjorde man den
fyndige Calonne till finansminister. Lättsinnig och spirituell, menade han, att om
man ej hade penningar, måste man låna, och för att få lån måste man synas vara rik.
Alltså — stora utgifter för att få dess större tillgångar. Först upptog han ett lån på
100 millioner, sa ett på 120 och slutligen ännu ett på 80. Den årliga statsbristen
steg till 100 millioner. Parlamentets motstånd bröts, Paris och Versailles voro
glänsande städer, fulla af eleganta industririddare och galanta äfventyrare af Cagliostros
typ. Och medan sa katastrofen med tunga steg närmade sig, påskyndades den
ytterligare genom de amerikanska händelsernas följder samt halsbandshistorien.
Ar 1783 erhöll det nordamerikanska kriget ett lyckligt slut; de franska trupperna
vände åter, omstrålade af krigisk ära och med intryck från en stor, fri, sedesträng
demokrati. Detta skedde, då förbundet med Österrike gick sönder i fogningarne och
drottningen besvor -ministrarne att förnya det. Däraf framträngde något till
offentligheten, just samtidigt som kardinal de Rohan, en njutningslysten, inskränkt och
äregirig aristokrat, af en listig äfventyrerska lät lura sig att till henne lemna ett
dyrbart diamanthalsband. sedan han i Versailles’ slottspark haft ett hemligt möte med
en dam, förklädd till drottningen. Han blef häktad och anklagad för majestätsbrott,
men parlamentet frikände honom; folket jublade, ty Frankrikes främsta kvinna hade
nu fått sin panna fläckad af en skändlig misstanke.
Emellertid hade Calonne mer och mer råkat in i en siffernöd med ett oändligt antal
nollor, och då han ingenting kunde uträtta med parlamenten, sa vädjade han till den
s. k. notabelförsamlingen, en herredag, bestående af ombud för de högre stånden,
utsedda af konungen. En dylik församling hade ej varit inkallad sedan Henrik IV:s
tid. Calonne hoppades att i den få en populär bundsförvant mot det gensträfviga
parlamentet. Det skulle snart visa sig, att han räknat miste. Då församlingen öppnats
den 22 februari 1787 och notablerna fingo kännedom om den hittills hemlighållna
statsbristen, om statsskulden, som uppgick till 1,250 millioner, samt om
nödvändigheten af att anskaffa nya jättesummor, sa började de konservative kritisera och säga
nej till regeringens förslag, medan de liberale med Lafayette i spetsen fordrade
inkallandet af en allmän riksförsamling. Det kom till häftiga uppträden, hvilkas eko
genljöd i hela Frankrike. Regeringen och de privilegierade, som sa länge hållit
tillsamman, råkade i en våldsam strid. För att bryta motståndarnes egensinne
började Calonne vända sina tankar till riksständerna. För sent. Han fick sitt afsked,
och oppositionens hufvudtalare, Loménie de Brienne, blef förste minister. Men ej
heller denne förmådde bringa någon hjälp. Notablerna framställde den åsikten, att
det uteslutande tillkomme folket själft att pålägga nya skatter. Det återstod då
ingenting annat an att upplösa församlingen (25 maj). Dess hållning blef för de
privilegierade själfva och för monarkien ödesdiger. Då Brienne framlade för
parlamentet de af notabelförsamlingen antagna förvaltningsreformerna, motsatte det sig
visserligen ej dessa, men lat i sin tur höra krafvet på riksständernas sammankallande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
