Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
efter hvilka de aldrig kunde hemta sig. Men Luthers viktigaste verk, ett
återuppbyggande på fast grund af något, som tillfredsställer själens djupaste behof — Luther
fann det i tron — det var ej denne man förunnadt att utföra, som dock på både
det ena och andra området tack vare sin utomordentliga skolning, sitt förstånd, sin
logiska och behagfulla klarhet åstadkommit sa mycket af bestående värde. Detta
högsta förmådde han ej ens gifva i »Nathan den Vise», där de religiösa frågorna blott
behandlas, ej få sin slutliga lösning. Men detta skådespel fick dock en
världshistorisk betydelse. Det var en stark stöt, riktad mot tidens trångbröstade
ofördragsamhet. Och Lessing gick längre an någon. För de kristna bekännelsernas
inbördes likställighet kämpade Voltaire i Frankrike, for denna fick Österrikes härskare
själf ställa sig i breschen, medan för Tysklands del den westfaliska freden ordnat
förhållandena och skänkt frihet åt de kristna hufvudkyrkorna. Men i »Nathan» ville
Lessing som den fria tankens målsman vidga begreppet tolerans både i teori och
praktik. Han ville, att den skulle höja sig till harmoni mellan de historiskt
framträdande världsreligionerna öfver hufvud, ville uppfostra deras bekännare till
ömsesidig aktning för hvarandra.
Men om det ej på religionens område lyckades Lessing mer an att komma olika
bekännelser att i någon mån förstå hvarandra, att icke sa fientligt betrakta
hvarandra, sa blef det ’honom däremot förunnadt att inom filosofien verkligen uppbygga
något af bestående värde. Ar 1780 utgaf han en liten skrift Die Erziehung des
Menschengeschlechts, hvars vidt gående litteraturhistoriska betydelse icke på långt
när blifvit vederbörligen beaktad. Hvad han säger i de hundra kristallklara satser,
som den innehåller, har visserligen i viss mån sagts förut — bi. a. af Voltaire och
äfven af Turgot, som möter oss med en liknande uppfattning. Men han har ej lånat
af dem, och hvad han sagt ar det högsta, som kan sägas inom historiens filosofi.
Till det väsentligaste i denna skrifts innehåll och syfte hör frambärandet af
vissheten om att mänskligheten ar stadd i en utveckling, vid hvars slut hon står högre
an vid dess början, vissheten om att innehållet af all historia ar ett ständigt
framåtskridande, om detta an har att kämpa mot mycket motstånd och många
förvillelser. Det var samma tanke, som redan Voltaire uttalat, men den ar här mer
upphöjd, den ar befriad från hvarje trång, prästfientlig tendens; den lyfter sig och
skänker den friaste och stoltaste öfverblick öfver mänsklighetens väg genom tiderna
och skådar med den mest omfattande insikt också det mest omfattande slutmål. Från
en annan sida sedd ar den lilla skriften den mest öfverlägsna och sant frisinnade
vederläggning af den falska grundsats, som Rousseau, utan att söka bevisa den,
tager till utgångspunkt för sitt system. Den kullkastar teorien om en urtillståndets
fullkomlighet, men den bestrider därför ej de många viktiga och sunda kraf, som
Rousseau, trots sin oriktiga utgångspunkt, gjort sig till målsman for. Och för öfrigt
innehåller boken en rikedom af sanningar, hvarigenom den för ett altruistiskt,
kultur-filosofiskt tänkande blir en metodik, hvilken ännu i denna dag icke föråldrats och
icke kan skjutas åsido. Sa liknar Lessing religionerna vid elementarböcker för
barn: de skola stillatigande gå förbi sådant, som den förståndige uppfostraren finner
öfverstiga barnets fattningsförmåga, men elementarboken »far icke innehålla något,
som för barnen kan försvåra eller hindra vägen fram till sådant, som det längre
fram behöfver veta.» Och med ännu större klarhet och kraft framhäfvas de
synpunkter, från hvilka Lessing med storartad pragmatisk historieuppfattning bedömer
å ena sidan en oinskränkt furstemakt i Josef II:s stil, som i sin välmening
bråd-störtar utvecklingen, å den andra de abstrakta principernas allena saliggörande
kraft och demokratiens lättvindiga optimism, som Frankrike sedan sa bittert fick
lida för. Hvad han fordrar och åter fordrar ar tålmodig uppfostran; det ar det
enda, som kan leda framåt, icke en upplysning på befallning, icke ett lyckliggörande
ofvanifrån. Han inlägger därför ett varningens ord emot svärmaren, som blott
gör skada, då han vill påskynda framtiden; »det naturen vill använda årtusenden på,
skall mogna under ögonblicket af hans tillvaro.» Här ar det också, som en sats
förekommer, som redan tidigare citerats men ej kan tillräckligt understrykas,
ej tillräckligt öfvervägas af enhvar, som sysslar med statens angelägenheter, betraktar
folkens lif eller arbetar på deras utveckling: »den bana, på hvilket släktet skall nå sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
