Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
Hvad som utan blodsutgjutelse kommit i preussarnes händer måste i mars och
april tryggas genom två glänsande vapenbragder. Den ena egde rum natten mellan
den 8 och 9 mars; då stormade arfprins Leopold af Anhalt-Dessau med
utomordentlig tapperhet fästningen Glogau. Den andra var slaget vid Mollwitz den 10
april 1741. Rytteriet blef besegradt, slaget tycktes vara förloradt, och konungen hade
redan lemnat slagfältet, då grenadiärerna förvandlade nederlaget till en glänsande seger.
Källorna till historien om detta slag hafva nyligen riktats med rapporter öfver
fälttåget, af hvilka den första har till öfverskrift: »Relation af fältmarskalken grefve
Neipperg angående slaget vid Mollwitz den 10 april 1741.» Den österrikiske
officeren berättar: »Den första linien var redan formerad, då preussarne började med
artilleri beskjuta vår vänstra flygel sa häftigt, att man knappt kan gifva eld raskare med
musköter. 90 kanonskott afskötes på lika lång tid, som åtgår för att läsa ett fadervår,
och vi kunde icke besvara elden, då artilleriet ännu icke kommit tillstädes.»
Afgörandet inträffade, när på österrikarnes sida fotfolket och rytteriet icke mer
kunde föras framåt. »Men då vårt infanteri icke ville rycka fram, blef vårt
kavalleri sa modlöst, att det icke förmådde gå till anfall, ehuru general Berlichingen
uppmuntrade det genom sitt eget exempel. Han ropade till soldaterna, sporrade sin
häst och kom fienden 20 steg nära, han hotade, men det gjorde ingen verkan, och
då vredgades han till den grad, att han klöf hufvudet på två ryttare, som redo
därifrån, och flere andra slog han af hästen med värjan. Ställningen blef undan för
undan sämre, vårt infanteri ryckte ej ett steg framåt, ehuru det underhöll en
oafbruten eld, bataljonerna råkade i oordning, och det var en ynkedom att se, hur
dessa arma rekryter gömde sig den ene bakom den andre, sa att bataljonerna stodo
30 å 40 man djupt och mellanrummen blefvo sa stora, att man skulle kunnat tränga
in med hela kavalleriregementen, ehuru den andra linien fullständigt var inordnad
i den första. Det ar säkert, att vårt infanteri skulle hafva tillintetgjorts, om vi haft att
göra med en raskare och mer beslutsam fiende.»
När nu diplomaternas verksamhet i sin tur skulle aflösa vapnens, hade konungen
att glädja sig åt hjälp från två stormakters sida, hvilka bägge först efter en med
svårighet åstadkommen själföfvervinnelse måste upptäcka, att de arbetade för sig
själfva, när de arbetade pour le roi de Prusse. Dessa stormakter voro Frankrike
och England, af hvilka den ena var behjälplig vid åvägabringandet af förbundet den
5 juni, den andra åter vid öfverenskommelsen den 9 oktober 1741. Bådas gärning
åstadkom uppbyggandet af den unga stormakten Preussen. I de 8 hufvudartiklarne
liksom i de hemliga biartiklarne i Breslaufördraget den 5 juni, hvilka innehöllo
afta-lets kärna, blefvo å ena sidan konungens rättigheter, å andra sidan hans
handlingsfrihet i fullaste mått tryggade.
I den första af de fyra hemliga artiklarne garanterade Frankrike konungen af
Preussen och alla hans efterföljare den trygga besittningen af hela nedre Schlesien
med Breslau; däremot förband sig Preussen att icke i den nya provinsen göra någon
förändring till förfång for den katolska religionen och afstod samtidigt till förmån
för huset Pfalz-Sulzbach och dess arfvingar alla sina anspråk på Julien och Berg.
Men detta senare medgifvande skulle ega giltighet endast under den förutsättning, att
genom formligt fredsfördrag nedre Schlesien och Breslau afträddes och deras
besittning garanterades. I den andra hemliga artikeln förpliktade sig Frankrike att för att
trygga Preussen mot Ryssland, hvilket inlåtit sig på allehanda fientliga anslag, drifva
Sverige till omedelbart fredsbrott med Ryssland, medan Preussen hade att genast
sluta förbund med Sverige. I den tredje artikeln förbundo sig båda makterna att
förhjälpa kurfursten af Bayern att komma i besittning af kejsaryärdigheten. I den fjärde
lofvade Frankrike att med alla krafter bistå kurfursten mot Österrike.
Öfverenskommelsen med Frankrike var för Fredrik ett tungt, oändligt
ansvarsfullt steg. Det franska sändebudet, markis de Valory, som ledde förhandlingarne
angående förbundet, har uttryckligen betygat, att sa länge Fredrik hade någon som
helst utsikt att komma till en uppgörelse med Österrike, han icke ville veta af någon
anslutning till Frankrike och att först kännedomen af den försåtliga liga, som
konungarne af England och Polen ingått emot honom, gjorde slut på hans motsträfvighet.
Sin själfständighet tryggade han i fördraget i fullaste mått. Afståendet från Julien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
