Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILHELM AF ORANIEN OCH LUDVIG XIV. 185
från katolsk sida och sålunda göra slut på hans farliga isolering. Som offer bragte
han hela sin kyrkas »gallikanism» och log tillhaka de fyra artiklarne från 1682.
Äfven hans biskopar måste på hans befallning underkasta sig påfven — ett slående
bevis på den stolta gallikänismens ringa betydelse.
Denna triumf för de gammalromerska åskådningarne hade till följd, att de
ultramontana Sträfvandena vid det kungliga hofvet ytterligare stärktes. Man fäste sig
vid, att konungens mest framträdande gunstlingar, marskalkarne Boufflers, Noailles,
Villeroi, gynnade dem. Regeringen uppmuntrade till bildande af kyrkliga
brödraskap, dessa Ultramontanismens förkämpar; 428 dylika sällskap stiftades vid denna
tidpunkt. Sa blef det en gång protestantisk-gallikanska Frankrike under påverkan af
Ludvig XIV å ena sidan ultramontant, å den andra materialistiskt-nihilistiskt.
En lika genomgripande förändring egde rum på förvaltningens område. De stora
ministrarne från början af konungens regering hade försvunnit; de män, som ersatt
dem, till största delen deras söner eller fränder, voro från sin tidiga ungdom inne i
göromålen, voro hederliga och kunniga, men hade ingenting af den begåfning, som
utmärkte företrädarne. Äfven här visar sig förfallet, orsakadt af det tryck enväldet
utöfvade. Mer an förr måste Ludvig öfvertaga den verkliga ledningen; ännu på
aftnarne, efter den kungliga taffeln, arbetar han med sina rådgifvare. Och nu visar
det sig, huru mycket han haft dessa ministrar att tacka för, som i själfva verket
mer an han själf bidragit till de första årtiondenas stora, framgångar.
Tillbakagången framträdde öfverallt. Redan började domstolarne underlåta att bry sig om de
lagar han utfärdade. I hären rådde missbelåtenhet och upprorsanda, hela den
byggnad, som Louvois uppfört, började vackla under de omåttliga kraf, som hans och
Ludvigs politik ställde på den. För att vinna öfverstarnes bevågenhet såg sig
konungen föranlåten till den farliga åtgärden att skänka dem tillbaka rätten att
tillsätta lägre officerare, och på detta sätt återinfördes i arméen de drag af feodalism
och kotteriväsen, hvilkas utrotande varit Louvois’ största förtjenst.
Rundt hela riket härskade ovilja öfver det bedröfliga läge, hvari de offentliga
angelägenheterna råkat. Det fruktansvärda tioåriga kriget mot hela Europa hade
tillintetgjort resultaten af en driftig och insiktsfull förvaltning och låtit dess talrika fel
och brister dess tydligare visa sina ödeläggande verkningar. Samfärdslederna voro
i beklagligt skick, handeln och industrien hade genom hugenotternas utvandring
betydligt gått tillbaka. Krig och hungersnöd medförde an allvarsammare verkningar.
I vissa trakter — t. ex. Flandern, Touraine, Alencon — hade befolkningssiffran sjunkit
till hälften, i städer som Bordeaux, Lyon, Troyes var minskningen ännu betydligare.
De större kommunerna voro djupt skuldsatta. Jordegendomar voro i stor utsträckning
sa tyngda af skatter, att de öfvergåfvos af sina egare, och regeringen medgaf genom
en förordning hvem som ville odla upp dem att taga dem i besittning. Lika fördärfligt
verkade skattebördor och tullmurar på industrien. Antalet fattiga och tiggare växte i
oroväckande grad, då arbetare och daglönare ej kunde erhålla tillräcklig sysselsättning
Med alla dessa offer hade man likväl ej köpt framgång utan nederlag. Ärans
rus hade förflyktigats, och för alla klasser inom nationen kändes därför de materiella
och moraliska förluster dubbelt smärtsamma, som den kungliga despotismen
åsamkat dem. Stormännen knotade öfver sitt förlorade inflytande. Adeln knorrade öfver
tyngden af den militära börda, som den för intet åtagit sig och som den nu ar efter
ar tvangs att bara, samt öfver de odrägliga skatter, som skulle utgöras af deras
under-hafvande, hvilka därför ej kunde betala sina herrar, hvad som ålåg dem. Borgare
och bönder klagade öfver bristande arbete och minskadt välstånd. Misstämningen
gaf sig äfven tillkänna inom litteraturen, som för kort tid sedan beredvilligt ställt
sig i »den store konungens» tjenst. Ärkebiskop Fénélon af Cambrai predikade i sin
Telemak den upplysta despotism, som på 1700-talet förverkligades af Fredrik II
och Josef II: en härskare vore till blott för folkets skull, och han vore lagarnes
tjenare och väktare; ingalunda finge han utsuga folket för att tillfredsställa sina nycker
eller sitt njutningsbegär. Marskalk Vauban, den snillrike fästningsbyggaren, som för
ett århundrade framåt gjorde Frankrike sa godt som osårbart, gjorde sig i sin Projet
d’une dime royale till förespråkare för en ekonomisk och därför på samma gång
social omhvälfning: han ville afskaffa de skatter, som nu utgingo och från hvilka
Världshistoria V. * 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
