Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVIS TIDSÅLDER.
dingar, blefvo nu landets egna barn delaktiga. Allt flere stämmor höjde sig för
utjämning och fred på det religiösa området, allt flere betonade hvad som enar, med
bortseende från hvad som skiljer. Filosofer som Leibniz, katolska andlige som
spanjoren Kojas, protestantiska teologer som skotten Durseus, statsrättslärare som Samuel
Pufendorf, ja, stora furstar som Fredrik Wilhelm af Brandenburg arbetade, fulla af
from hänförelse, på kyrkornas återförening, och som en början därtill höllo de på
fri religionsutöfning och kyrkornas likaberättigande.
Lika lamt som intresset var för religionsstrider, lika lamt var det ock, åtminstone
på fastlandet, för den enskildes frihet och oberoende. I hundra ar hade Tyskland
och Frankrike hemsökts af krig, som framkallats af de kyrkliga motsatserna, och
hvad man nu kände ett trängande behof af var att få njuta lugn och säkerhet, att
få komma in i ordnade förhållanden och söka afhjälpa det ekonomiska eländet. För
att vinna detta syfte var man beredd att underkasta sig en furstes absoluta makt,.
ty däri såg man den säkraste borgen för att freden skulle upprätthållas och den
enskilde vara tryggad i sin ställning. De tider voro förbi, då ridderskapet reste sig
mot fursten, borgare och bönder mot adeln och då i Frankrike och Italien
monarkerna bekämpades af litteratörerna. I de olika landen bröts ständernas makt, den
furstliga allmakten trädde fram, och dess strålande urbild uppenbarade sig i den store
konungen vid Seines strand, Ludvig XIV, »Kung Sol». Slutet af 1600- och början
af 1700-talet beteckna alltså det medeltida ständerväsendets tillbakaträngande och
den furstliga absolutismens utveckling. De skrankor föllo, som feodalstaten rest mot
härskaren till förmån icke för hela folket utan för ett Privilegieradt mindretal.
Gentemot präster, adel och storborgare upprättade nu furstarne sin suveränitet som »en
klippa af brons». Efter trettioåriga krigets slut lade Moscherosch dessa ord i munnen
på tyska furstar: »Jag makten har, Lyd mig, enhvar! Jag ensam styr, Mig ej ett grand
om lagen bryr. Den mig ej hör Får straff därför, Ty allt jag kan — Båd’ gods och
ära mister han.»
Kurfurst Maximilian af Bayern, blott alltför väl känd från det stora krigets
historia, gaf i sitt testamente sin efterträdare det rådet att i möjligaste måtto skjuta
undan ständerna och, om de gjorde »onödiga svårigheter, gripa in och begagna sig af
sin makt och sin rätt, då en landsherre ej behöfver deras medgifvande utan kan
använda sin landsfurstliga superioritet». Det ar alltså uppenbarligen fråga om det
osminkade våldet, det ar den rena statsstrecksteorien, som predikas från furstens sida.
Teorien om furstemakten utvecklades vidare af hans efterträdares — Ferdinand
Marias — kansler, Boehamb. Enligt honom gjorde landständerna fursten hvarken ära
eller nytta. »Om de liksom ställa sig vid landsfurstens sida och med honom
affektera paritet eller consortium imperii, skulle fursten af dem hafva skröplig heder,
reputation och nytta. En rättmätig landsfurste kan i kraft af sin landsfurstliga höghet
och makt lägga skatt på sina landständer och undersåtar.» Mest betecknande för de
tyska furstarnes nya ställning ar ett yttrande, som hertig Johan af Hannover fällde
1670: »I mitt land ar jag kejsare.»
Sedan de tyska furstefamiljerna förvärfvat oinskränkt makt, började de spela en
afsevärd roll i historien, äfven i den europeiska storpolitiken: sa huset Wettin i
Sachsen, Hohenzollern i Brandenburg, Welf i Braunschweig och Hannover samt
Wittelsbach i Bayern. Under det århundrade, som följde på det stora kriget, erhöllo tre
af dessa furstehus konungakronor: den polska, den preussiska, den engelska; en
Wittelsbach kom i besittning af världens ädlaste diadem, det romerska kejsarrikets. Af
vasallfamiljer hade uppstått mäktiga europeiska dynastier.
Vid sidan af ämbetsmannaståndet och i an högre grad an detta var den stående
haren den starka furstemaktens kraftigaste stöd. Den trädde öfverallt i stället for
det otillräckliga och uppstudsiga adelsup>pbådet. Legohären aflönades af staten och
stod därför i fullständigt beroende af denna; det var ett skarpt men för
innehafvaren ofarligt vapen, lika användbart mot inre som mot yttre fiender. Fursten fann
fördelarne häraf och betjenade sig ej vidare af en feodal armé. Adelsmännen sågo
gärna, att de fritogos från den besvärliga och farliga krigstjensten, och beviljade på
riksdagen och landtdagen betydande summor för truppernas underhåll — visserligen
ej ur sin egen pung utan på borgares och bönders bekostnad. De besinnade icke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
