Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 6. Rysslands uppstigande till världsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
Katarina sökte visserligen också stäfja missbruk och framför allt förbättra
förvaltningen. Redan 1769 utfärdade hon en rundskrifvelse till guvernörerna, däri de
förständigades att tre gånger om året resa kring i sina guvernement, lägga sig vinn
om landtbrukets höjande, sätta vägarne i skick m. m. Den öfverdrifna
centralisa-tionen lade emellertid hinder i vägen för framstegen. Man hade ärft den från det
gamla Moskva, från en tid, då förvaltningen var mycket enklare och enhetligare och
då hufvudstaden låg mera midt i landet. Nu låg hufvudstaden i en utkant af riket,
provinser hade tillkommit med främmande förhållanden, särskilda privilegier o. s. v.,
provinser, hvilka man tänkte att sa småningom förryska. Men trots detta förblef
dock allt vid det gamla systemet. Till afgjord skada för Ryssland genomfördes
cen-tralisationen just genom tyskarne ännu konsekventare an förr~— och af denna
liksom af den därmed förknippade byråkratismen och formalismen lider Ryssland an
i dag. Om en stad någonstädes i Kaukasien eller vid Hvita hafvet skulle få skaffa
sig en klocka eller plantera ett par träd, därom fattades beslut i Petersburg —
naturligtvis först sedan flere ar gått och då penningarne, som skolat användas för klocka
eller träd, längesedan supits upp. Rättsfall från Altai eller förvaltningsåtgärder
beträffande tjuktjer afgjordes i sista hand i Petersburg, och äfven den
samvetsgrannaste ämbetsman kunde ej annat an hålla sig till i allmänhet gällande paragrafer,
utan hänsyn till om dessa kunde tillämpas med afseende på ifrågavarande trakter
och folk. Denna strama centralisation skärpte Katarina genom den nya
förvaltningsordningen, hvarigenom Ryssland indelades i 50 guvernement. Den utsträcktes
nämligen nu öfver hela det europeiska Ryssland. Sibirien förblef alltjämt rättslöst
och prisgifvet åt ämbetsmannagodtycket — och detta långt efter Katarinas tid. På
sitt sätt betecknade det nya systemet dock ett framsteg i jämförelse med den gamla
indelningen i ståthållareskap och vojevodskap, då man nu gjorde en skarpare
skillnad mellan domstolsväsende och administration och delade alltför stora
förvaltningsområden. Centralisationen inskränktes vidare därigenom, att åt adeln gafs
provinsiell själfstyrelse, men denna har ej visat sig lifskraftig; adeln, som var ovan
därvid, brydde sig ej om att hålla den uppe, och genom den blef ej
ämbetsmannaväldet begränsadt.
För undervisningsväsendet gjordes mycket mindre an under Peter I. Katarina
nöjde sig med det enda universitet, som fanns sedan Elisabeths tid. Hon lät Retskij
författa de vackraste betänkanden angående bildning och skola, och hon lät den
österrikiske serben Jankovicz organisera den lägre undervisningen. Planer
uppgjordes både till universitet och annat, men det stannade vid inrättandet af stadsskolor
och några mellanskolor, flerstädes på grund af enskildes —exempelvis Novikovs —
initiativ. Märkligast var Smolna-institutet för döttrar till hoffunktionärer och
adelsmän, hvilket Betskij upprättade efter franskt mönster. Alltjämt meddelades emellertid
undervisningen mest i hemmet, men lärarne voro af rätt tvifvelaktigt slag, ofta
äfventyrare. För litteraturen däremot uträttade Katarina oändligt mycket mer an
Peter; denne såg allt från nyttans synpunkt, och allt estetiskt var honom
främmande, medan Katarina däremot gjorde mycket för att väcka och befria andarne
samt hoja smaken. Vid sidan af Peter I:s och Katarina I:s tyska
vetenskapsakademi grundade hon en rysk med uppgift att främja ryskt sprak och rysk litteratur;
i spetsen för den stod den talangfulla, bildade och energiska furstinnan Dasjkov.
Från revolutionen 1762 stod Katarina i största tacksamhetsskuld till furstinnan, men
de bägge damerna voro af sa själfständig karaktär, att någon harmoni dem emellan
i längden ej var möjlig. Af mer betydelse an upprättandet af denna akademi, hvars
arbeten icke riktigt ville komma i gång, voro de impulser, som gåfvos genom de
franska upplysningsidéerna, hvilka nu i största utsträckning visade sin verkan, och
genom den uppmuntran, som Katarina gaf talangen, och icke minst hennes egen
litterära verksamhet.
På litteraturens område ar det mest i ögonen fallande draget framträdandet af
moralisk-satiriska tidskrifter och veckoskrifter efter mönstret af den engelska Spectator; i
dessa var kejsarinnan själf medarbetare. Den satir, hon skulle tåla, fick emellertid
vara tam och uddlös, rent moraliserande, fick angripa allehanda oseder, efterapning
af fransmännen, lättja, okunnighet, lättsinne. Sökte satiren däremot tränga djupare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
