Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 5. Det gamla moskovitiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
betyder steppens, kosackernas bakslag mot statlig tukt och ordning. Det var nu ej
tatarer, det var ortodoxer, som fortsatte tatarhandtverket — de fyllde i frihetens och
roflystnadens namn de glesnade leden, de anryckte mot de ordnade och välmående
delarne af landet, de mellersta och de norra, kastade allt öfver ända, planlöst,
huf-vudlöst, upptända af blind förstörelselusta. Ännu 1605 höllos de någorlunda inom
skrankorna, Dmitrij var en andligt ej obetydande person, hade kloka rådgifvare och
stora mål; Chmielnicki däremot och de öfriga äro blott röfvare i stor stil. Ju tyngre
oket tryckte bönder och kosacker, dess häftigare var bakslaget: det var ingen
politisk intrig, det var en social sjukdom.
Men utan politisk betydelse blef händelsen ej. För Polen och till och med for
Sverige tycktes gynnsamma utsikter öppna sig. Kring den andre Dmitrij vida mer
an kring den förste samlade sig polska partigängare, framför allt under Sapiehas
ledning, roflystna hopar, som ville draga nytta af den växande anarkien i Ryssland,
och det var blott bristen på kraft och enhetlighet, som gjorde, att polackarne ej
vunno hvad de kunnat vinna. Enstaka framgångar, som Sjujskij vann, hans
förbund med Sverige, Troitsaklostrets segerrika försvar mot Sapieha undansköto med
svårighet tidpunkten for hans fall. Och nu drog konung Sigismund själf i fält och
belägrade Smolensk. Sjujskijs arme, understödd af svenskar, ryckte fram till dess
undsättning men blef, trots sin tiodubbla öfverlägsenhet i antal, slagen af hetmanen
Zolkiewski vid Klusjino (1610). Nu drog denne mot Moskva; bojarerna afsätte den
hjälplöse Sjujskij, utlemnade honom och hans bröder åt Zolkiewski, och för att undgå den
från alla håll hotande anarkien valde de nu den polske konungens son till tsar.
Det var en förtviflad utväg de nödgats slå in på. För säkerhets skull gjorde de med
Zolkiewski aftal om en valkapitulation, som innehöll följande bestämmelser: förbund
skulle ingås med Polen, den falske Dmitrij fördrifvas, den ortodoxa religionen
respekteras, bojarernas rättigheter vidmakthållas och utvidgas efter polskt mönster,
Wladyslaw skulle antaga den ortodoxa tron. En polsk besättning inlades i Kreml.
Knappt hade detta skett, förrän Sapieha och hans anhang öfvergåfvo Dmitrij; denne
flydde och blef dräpt under flykten. Bojarer begåfvo sig nu till Polackarnes läger
utanför Smolensk för att begära konungens stadfästelse å fördraget samt för att
ledsaga till hufvudstaden konungens son. Men nu stötte de på undanflykter och
invändningar; konungen ville först eröfra Smolensk, och han ville själf härska i Moskva
i den unge Wladyslaws namn. Tanken på katolsk propaganda segrade öfver alla
andra hänsyn, och på Wladyslaws trosförändring var därför ej att tänka. Dessa
undanflykter och denna uppskofspolitik blefvo ödesdigra för polackarne i Moskva, ty
snart blef stämningen mot dem alltmer uppretad — folket hade ju för öfrigt hela
tiden varit emot bojarernas förslag —, patriarken greps af oro för den ortodoxa tron
och manade i ett sändebref till en strid för tron, som snart blef en strid för
fäderneslandet. Furst Pozjarskij och den energiske köpmannen Minin från Nizjnij Novgorod
ledde den kraftigt. Polackarne belägrades i Kreml, och undsättning uteblef redan af
den anledning, att den polska hären började göra myteri, då den ej erhöll sin sold.
Innan konung Sigismund hann fram till Moskva, måste besättningen gifva sig efter
ett exempellöst uthålligt motstånd; nöden dref till förtärande både af lik och af
pergamenthandskrifter i tsarens bibliotek, hvilka man naturligtvis förgäfves ännu efter
1890 sökt i Kreml. Sigismunds ringa styrka måste återvända med oförrättadt ärende.
Tillfället var försummadt för att aldrig återkomma. Wladyslaws kandidatur
kunde naturligtvis ej ett ögonblick upprätthållas — sa högt blossade nu de
nationella och religiösa känslorna. Förgäfves anryckte prinsen med en ny här under
Chodkiewicz och framträngde ända till Viasma. Bojarer och folk hade 1613 valt en
ny tsar, den unge Mikael Feodorovitj Romanov. Af hans oerfarenhet lofvade man
sig allt. Ivan IV:s första gemål tillhörde denna familj, hvilken hade förstått bevara
sympatier för sig, framför allt sedan den misstänksamme Godunov tvungit Mikaels
fader att ingå i kloster. Denne hade blifvit som fånge bortförd af polackarne och
återvände 1618 som patriarken Filaret till Moskva. Han vann nu ett bestämmande
inflytande på sin sons regering och uppgaf till bojarernas missräkning intet af den
gamla själfhärskaremakten. Freden med Polen och med Sverige — som innehade
Novgorod — måste köpas med stora offer. I fördraget i Djeulino 1618 gingo Smo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
