Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 5. Det gamla moskovitiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET GAMLA MOSKOVITISKA RIKET.
67
Vy af Moskva.
Kopparstick ur Das veränderte Russland, Frankfurt un d Leipzig 1738.
gifva sig åt dryckenskap, prästernas lif brast alltmer i tukt, allt högre blefvo
klagomålen öfver vojevodernas godtycke. Tsarens rådgifvare satte som sitt mål att rada
bot härför. En lagbok affattades, en kyrkoförsamling besvarade Ivans frågor och
undanröjde hans tvifvelsmål, visserligen på ett sådant sätt, att man sedan underkände
både församlingen och dess beslut, åtminstone bestred den officiella karaktären däraf
— men dess ifrigare åberopade sig de gammaltroende på dem. Men länge höll Ivan
med sitt oroliga väsen ej ut med sina bägge gunstlingars reform sträf \anden och
moraliserande föreställningar. Han kände sig besvärad af bojor, som han snarast
möjligt skakade af sig. Han blef själfhärskare i egentlig mening. Han ar den, som
egentligen verkställt Ivan III:s testamente; med järnhård följdriktighet, med en
blodtörstig grymhet, som nästan saknar motstycke i världshistorien, med hänsynslöst
begagnande af hvarje tillfälle har Ivan »den Stränge» — ty med orätt har man
öfversatt hans ryska binamn med »den Förskräcklige» — for alltid befäst Moskvas
makt. Och om hans farfader i den gamla oordningens ställe infört sträng tukt, sa
öfverträffades han i detta stycke af sin sonson. Hans folk uppskattade nog också
instinktmässigt detta, och det klagade bittert, när efter femtioårig regering han,
endast femtiofyraårig, lades i grafven, och detta ehuru senare delen af hans lefnad
blott var en frånstötande blandning af blodbad, utsväfningar och botöfningar, af
ödmjukhet och högfärd, af anklagelser mot sig själf och pinande af andra. Vällust
och askes, blodtörst och feghet, järnbård konsekvens och nervös oro, genomträngande
skarpsinne och tarflig inskränkthet, storhetsvansinne och inställsamhet — alla
förtjenster och brister, som utmärkte de moskovitiska afläggarne af den rurikska stammen,
drifna till sin spets och i groteskt virrvarr, karakterisera denne moskovitiske Ludvig XI.
Sina första energiska steg tog han mot arffienderna, tatarerna. Härvidlag
behöfde han ej göra mer an skörda frukterna af sina fäders politik och upplösningen
inom horderna, då han 1552 med väldig öfvermakt angrep Kazan och eröfrade
staden. Därpå följde 1557 de astrachanska tatarernas fall. Ett och annat bakslag
inträffade visserligen; sa måste han 1570 fly från Moskva, som brändes af de förenade
horderna. Man måste skänka sin beundran åt den stränga följdriktighet, hvarmed
det södra gränsområdet utvidgades och befästes, hur försvarslinien mot steppen sköts
allt längre och längre fram. Först anlades en provisorisk befästning, ett blockhus,
där en garnison inlades, och däromkring bosatte sig bönder på den fruktbara jorden;
sedan förstärktes fästningen och blef permanent, de »tjenande männen» belönades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
