Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 2. Den polska statens daning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
Adeln i sin helhet eröfrade stycke för stycke makten i landet. Det kunde tyckas,
som om från medeltiden en oligarkisk statsform räddat sig öfver till nya tiden: de
härskande voro konungen och senaten eller kronrådet — höga andliga och världsliga
ämbetsmän, biskopar, vojevoder, kastellaner och några ministrar, kansler, skattmästare,
stormarskalk, i grund och botten en ämbetsmannariksdag, i hvilken adeln ej hade
någon särskild representation. Men denna adel hade under loppet af 1400-talet mer
och mer plägat samlas till provinsiella landtdagar, som fungerade som lagskipande
och förvaltande myndigheter, och till dessa brukade konungen allt oftare vanda sig
— t. ex. för att få sin son erkänd som tronarfvinge (af hela adeln) eller för att,
såsom när det gällde det stora preussiska kriget, erhålla nya be vinningar, hvilka
adeln blott efter frivilligt åtagande erlade. Snart uppstod den vanan, att ombud
(landtbåd) från landtdagarne inställde sig vid riksdagen, och detta blef regel efter
1400-talets slut. Sa skapade sig adeln ett organ för sina ståndsintressen, men ännu
sa länge var intet bestämdt angående ombudens antal, intet om hur ofta riksdag
skulle sammanträda eller hur länge den skulle racka. For öfrigt tycktes landtbåden
liksom senatorerna blott hafva rådgifvande myndighet. Konungens behof af penningar
och landtbådens energiska framryckande ökade dessas befogenheter. Under förra
hälften af 1500-talet rådde ständig rivalitet mellan den gamla riksdagen, som
utvecklade sig till ett slags öfverhus, och den ur val framgångna kammaren, som trots
konungens och senatens motstånd slutligen ryckte till sig hela makten. Nu blefvo
förhållandena ordnade. Landtdagarne valde landtbåden (vanligen två från hvarje
landskap); dessas mandat gällde blott för en session. Den »ordinarie» riksdagen
inkallades hvartannat ar och skulle vara samlad sex veckor. En extraordinarie
kunde, i fall af behof, hålles mellan de ordinarie; den fick räcka två veckor. Riksdagen,
som förr sammanträdt i Piotrkow, skulle nu hållas i Warschau; längre fram hölls den
hvar tredje gång i det litauiska Grodno. Landtbådens antal steg slutligen till 182,
128 från »kronan», 48 från Litauen, 6 från Livland, hvartill kommo ombud från
Preussen till växlande antal. Senatorerna voro 150, senare 146. Senatorernas
omröstning var till sist blott ett slöseri med tid; tyngdpunkten låg i förhandlingarne i
kammaren. Denna kände sig emellertid blott som representation för ett stånd.
Städerna hade försummat att försäkra sig om plats däri, och deras ombud infunno
sig slutligen blott på riksdagssessioner under ett interregnum. Landtbåden kände
sig vidare blott som ombud för landtdagarne och ansågo sig därför bundna af
dessas muntliga, längre fram skriftliga instruktioner; hvad som gick utöfver dessa
antogo de blott provisoriskt för att sedan underställa det landtdagarne. Dessas betydelse
växte därför på 1600-talet i utomordentlig grad, och först 1717 visades den tillbaka
inom sina förra gränser. Då den uppfattning härskade, att det stod hvarje enskild
fritt att häfda sina rättigheter, sa kräfdes enstämmighet i besluten, d. v. s. icke blott
enighet mellan »de tre stånden» (konung, senat och landtbåd) utan ock inom
landtbådens kammare. Ett enskildt landtbåds veto, om det vidhölls — hans liberum
veto — gjorde icke blott det beslut ogiltigt, mot hvilket det inlagts, utan kullkastade
alla riksdagens föregående beslut samt och synnerligen — ett uppenbart, skriande
missbruk! Riksdagen sprängdes, skildes åt med oförrättadt ärende for att efter två
ar ånyo samlas med utsikt till samma resultat. Den, som uttalat vetot och låtit införa
det i protokollet, undandrog sig genom ett skyndsamt försvinnande allt vidare
obehag. På detta sätt kunde hvarje reform, ja hvarje åtgärd öfver hufvud göras omöjlig;
allt måste förblifva vid det gamla. Därför begagnade sig med förkärlek främmande
makter, t. ex. Preussen, af vetot för att förhindra hvarje finansiell eller militärisk
reform (den ena reformen betingade den andra); det gick ju sa lätt som helst att
köpa ett landtbåd. Ännu vanligare var, att magnaterna genom en anhängares veto
läto konung eller medtäflare känna sitt agg och sin makt Det var visserligen först
1652, som en riksdag genom ett enda landtbåds veto blef sprängd, men krafvet
på enstämmighet hade alltid gällt, om man an icke förr dragit de yttersta
konsekvenserna däraf. Under förra hälften af 1700-talet höllos riksdagar öfver hufvud
icke vidare, de blefvo alltid sprängda på grund af någon själfvisk anledning, och
dock vågade ingen ens i teorien angripa liberum veto, som vid sidan af hvarje
adelsmans rätt att deltaga i konungaval var den polska frihetens ögonsten; ja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
