Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 1. Slaver och panslavism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1.
SLAVER OCH
PANSIAVISM
Johann Franck von Langgraffen se.
Slaverna gjorde sitt inträde i nya tiden med ett område vida mindre, an de haft
under medeltiden, och likaledes med minskad betydelse. De väldiga förluster i
land och folk, som gjorts i väster och söder, ersattes visserligen i någon man
genom ryssarnes ohämmade utbredning norr- och österut; men i öfrigt krympte
slavernas områden synbarligen ihop. Den gamla Oder- och Elbelinien uppgafs; här
bibehöllo sig slaverna blott som raskt smältande isbitar: i det gamla vendiska
Hannover väster om Elbe dogo de »liineburgska» slaverna ut redan på 1600-talet; i Lausitz
bo an i dag »spreevender» eller »sorber», men deras antal sjunker, och deras egenart
utplånas mer och mer; i Schlesien voro redan i början af 1500-talet ungefär samma gränser
dragna, som ännu i var tid skilja de trakter, där tyskar och där polackar slagit sig ned.
Mindre betydande voro områdesförlusterna i söder. Däremot utvecklade i
alp-landen Krain, Kärnten och Steiermark slovenerna icke vidare något själfständigt lif;
först nationalitetskänslans återuppväckande under 1800-talet skapade också hos dem
ett sådant. De slaviska Balkanstaterna hade den ena efter den andra — Bulgarien,
Serbien, Bosnien — blifvit osmanernas byte. Deras adel förföll eller blef, som
exempelvis den bosniska, muhammedansk. De kristna bönderna — de rättslösa,
blott tolererade, utsugna rajas — utan kultur och intelligens, som de voro, skulle
först på 1800-talet våga en strid för sitt oberoende. Men redan på 1700-talet blickade
folken här upp till tros- och blodsförvanterna i Ryssland som till sina blifvande
beskyddare; de undandrogo sig för öfrigt genom utvandring de svåraste yttringarne
af förtryck — sa gjorde serberna, hvilka till stor del åt albanerna prisgåfvo sitt
Gammalserbien, kärnan i Nemanidernas gamla rike, och bosatte sig i Banatet, på
andra sidan om Donau (1690). Djupast sjönko bulgarerna, hvilkas kyrka rent af
syntes räddningslöst prisgifven åt de grekiska fanarioternas härsklystnad. De förlorade
hvarje minne af sin forna betydelse; till och med kännare af Balkanhalfön förväx-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
