Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
626
M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
i dessa städernas myndigheter, hvilka hade en oligarkisk sammansättning, egde
öfverhanden, voro dessa senare, alltså patricierna i städerna, förbundsstatens verkliga
herrar. Af
indsjukt vakande öfver sina stadsprivilegier och ogynnsamt stämda mot
den centra
a makten, bildade de, i synnerhet i Holland, den rikaste och tätast be-
folkade pro
vinsen, »patrioternas» patriciska och partikularistiska parti. I spetsen för
dem stod K
ollands rådspensionär - den högste ämbetsmannen i provinsen Holland -
Johan Old
3n-Barnevelt, unionens inflytelserikaste och mest förtjenstfulle statsman,
som jäst ti
1 följd af sin partiställning var dödligt hatad af generalståthållaren.
Denna
Dolitiska motsats skärptes genom den religiösa. Den frisinnade teologen
Arminius (,
akob Harmensen) och hans anhängare, de fint bildade stadsaristokraterna,
bekämpade:
bittert af de stränga calvinisterna, hvilka i Frans Gomarus hade sin
ledare och
till hvilka hela det lägre folket slöt sig. Naturligtvis hörde Olden-
Barnevelt i
ill arminianerna, Moritz af Oranien till gomaristerna. Det kom till för-
bittrade str
digheter, hvilka gåfvo Oraniern anledning att döma till döden och afrätta
(13 maj K
19) rådspensionären som högförrädare och irrlärare och låta döma hans
förnämsta i
nhängare, däribland den berömde statsrättsläraren Hugo de Groot (Grotius),
till fängelse
på lifstid. Grotius lyckades inom kort undkomma, tack vare sin oför-
skräckta h
ustru, som gömde honom i en boklår. En nationalsynod i Dortrecht
(maj 1619)
fördömde arminianismen som kättersk och schismatisk och förklarade
alla prästei
, som icke förkunnade den stränga calvinska läran, afsatta. Moritz
genomförde
med våld detta domsutslag i alla provinser. Det innebar en seger för
religiös int<
^lerans och småsinthet, men tillika ett stärkande af generalståthållarens
auktoritet.
Det var vid denna tid, som de förenade provinserna utvecklade sig till sin
högsta nati
onella blomstring. Deras handelsflotta räknade 35,000 skepp med två
millioner lä
ster. Hand i hand med världshandeln gick storindustrien, hvars produkter
afsattes öfv
3r hela världen. Kriget förskaffade holländarne endast fördelar, enär det
skänkte de
n herraväldet öfver hafvet, medan dess kostnader med lätthet buros
af det rika
folket. Och i jämnbredd med själfständigheten, välståndet och det na-
tionella sjä
fmedvetandet utvecklade sig äfven konst och litteratur. Under ledning
af Amsterd
am-sällskapet In liefde bloeynde (»blomstrande i kärlek») vinnlade man
sig om att
ur modersmålet utmönstra alla franska ord och uttryck, som där vunnit
insteg. Vic
den tiden tog den klassiska perioden i den nederländska diktningen sin
början. Ge
’brant Bredero och Samuel Coster skapade det nederländska lustspelet,
hvilket allt
från början erhöll en nationell och folklig karaktär och gisslade dåtida
sedvanor och förhållanden. Pieter Corneliszoon Hooft, som själf var en ifrig politiker
och anhängare till Moritz af Oranien, lyfte sitt fäderneslands språk och diktkonst
till en hög ståndpunkt och efterbildade i kärleksdikter, herdespel och tragedier de stora
italienska diktarne under 1500-talet och tog i sina historiska verk Tacitus till mönster.
Till den krets af snillrika män, som han samlade omkring sig på sitt slott Muiden,
»Muidenkretsen», hörde också de män, som voro korade till att bringa den neder-
ländska diktningen till högsta blomstring: Joost van Vondel och Konstantin Huygens.
Med hänsyn till konsten hade visserligen ännu de södra nederländska staterna
öfvertaget; där förefanns nämligen en gammal konstnärlig tradition. Men äfven här
gjorde sig i den brabantska målarskolan det präktiga, form- och färgglada flamländska
elementet gällande. Peter Paul Rubens (1577-1640) förhärligade sin folkstams fria,
otyglade, dådkraftiga, lidelsefulla natur, som flödade öfver af lifskraft och plump
lefnadsglädje. Något begrepp om ädel formkänsla och förfinad tillvaro med mång-
sidiga intressen egde likväl icke detta folk. Affekterna framsprungo för Rubens icke
ur själslifvets djup utan ur den sinnliga naturens yppighet. Hans verk egde sitt ur-
sprung i en omätlig skaparkraft, en lika hög som snabb teknisk virtuositet. Båda
dessa företräden förefinnas äfven i hans landskapsmåleri, hvilken konst först genom
honom blir en fri, egenartad naturefterbildning. Hans lärjunge Anton van Dyck
(1599 - 1641) efterliknade honom till en början, ofta till och med på ett öfverdrifvet sätt,
tills hans konstnärliga egenart fick sin utbildning under studiet af italienarne, först
och främst venezianerna, hvarefter han slog in på en finare, nervösare, mera sensibel
riktning. Denna ledde honom till den fulländning, som uppenbarar sig i hans aristo-
kratiska porträtt. Han blef den underbart fine psykolog, den taktfulle afbildare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
