Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
sitt fäderneslands och sin konungs ära med gladt mod gingo i döden. Han och
hans bönder togo kriget på allvar; för dem var det icke någon affär, ej något tillfälle
att fylla sin penningpung. Den svenske konungen har till och med lyckats att till
en viss grad tygla det vilda lif, som sedan tio år innästlat sig i härarne.
Gustaf Adolf afskydde allt slags veklighet och deltog i strapatserna som gemen
soldat. Angreps han af feber, så fördref han den genom ansträngande fäktning. Hans
sätt att utrycka sig var kort och bestämdt i såväl tal som i skrift; båda voro rika på bilder
och tänkespråk, ej sällan drastiska. Han egde i hög grad denna betvingande folkliga
vältalighet, hvilken måste utveckla sig under direkt beröring och samspråk med ett
föga bildadt folk. Hans framgångar gjorde honom visst icke öfvermodig, men han
försummade icke att med en viss yttre värdighet lägga sin makt i dagen. Äfven hans
stundom häftigt uppbrusande vrede är betecknande för hans urgermanska väsen. Gjorde
han orätt mot någon, var han genast beredd att gifva honom upprättelse.
På krigföringens karaktär har Gustaf Adolfs armé öfvat ett mycket stort inflytande.
Han behöfde icke rubba organisationen af sitt härväsen, hvilket ej kände till så stora
regementen som den gamla landsknektsarmeen. Hans taktiska enhet var därför mindre;
till gengäld blefvo enheterna större till antal och mycket rörliga. Skyttarne begynte
redan vid frammarschen att söka betäckning. Ryttarne voro inga vilda slagskämpar,
utan stodo fasta som en mur och togo icke till flykten, om ett första angrepp miss-
lyckades. I klar insikt af artilleriets vikt har konungen alltid sörjt för att ett tillräckligt
antal kanoner förefunnos. Man har försökt jämföra Gustaf Adolf och Wallenstein såsom
fältherrar. Detta är redan af den orsaken föga gifvande, att det torde vara svårt att
uppvisa, att Friedländaren öfver hufvud taget varit i besittning af några fältherre-
egenskaper. Om vi det oaktadt vilja angifva deras plats i krigshistorien, så påträffa
vi i Wallensteins här sista utlöparen af landsknektarnes krigsväsen med de upplös-
ningstendenser, som i regel utmärka bortdöende organisationer. Med Gustaf Adolf
har däremot någonting nytt, den nationella armeen, framträdt - närmast en nationell
armé, som uteslutande tjenar sin furste, men som redan utom af en egen soldatanda
besjälas af solidaritetens idé.
Den 6 juli 1630 besatte konungen Usedom och Wollin, den 21 juli Stettin med Bogis-
laws, den siste hertigen af Pommern, aftvungna samtycke. Samtidigt kungjorde han
sin afsikt för de evangeliska riksfurstar, med hvilka han redan stod i förbindelse.
Denna plan gick ut på att bispringa dem, som af religiösa orsaker förlorat sitt om-
råde, att fordra restitutionsediktets upphäfvande och att förhindra hvarje inskränkning
af religionsfreden i Augsburg. Det var klart, att han kunde uppnå sitt syfte, endast
såframt han genom en räcka af förbund vann strategiskt underlag för sitt företag
och statsrättsligt motiverade sin inblandning i de tyska riksangelägenheterna. Säker-
ligen skulle ett stort antal evangeliska ständer genast hafva öfvergått på hans sida, hade
de båda kurfurstarne af Sachsen och Brandenburg föregått dem med sitt exempel.
Endast dessa båda kunde också öppna vägen för honom in i riket, ty deras land
gränsade omedelbart intill hans första ställning, som från Östersjökusten sträckte
sig endast få mil söderut.
För Brandenburg har knappast någon betänkligare tilldragelse inträffat än den
svenske konungens landstigning, som åtföljdes af ett besittningstagande af Pommern.
Man kunde förutse, att Gustaf Adolf vid Bogislaws död med all makt skulle motsätta
sig, att hertigdömet eröfrades af hans brandenburgske svåger. Kurfursten af Sachsen
hade aldrig velat medgifva, att utländska makter inblandade sig i tyska riksange-
lägen heter, men därvid icke tagit i betänkande, att de evangeliska ständerna i så fall
voro i desto högre grad förpliktigade att träda inom skrankorna för sina och sina tros-
fränders rättigheter. Alltför sent tog han nu initiativet till denna själfhjälp, när han
den 8 januari 1631 inbjöd alla evangeliska ständer till ett konvent i Leipzig. Hans
plan gick ut på att bilda ett särskildt parti i afsikt att föreskrifva fredsvillkor för
såväl kejsaren som svenskarne, hvilka man icke finge låta framtränga längre in i
i iket. Planen var förvisso teoretiskt berättigad, men i sin inbilskhet insåg kurfursten
ej, att den makt, som i och för dess förverkligande stod till hans förfogande, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
