Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
taget alla de kontanter, på hvilka man säkert kunde räkna, ty också Gustaf Adolf,
som ännu en gång erbjudit sig att föra krig på två fronter, mot Polen och mot
kejsaren, anskaffade själf inga penningar, utan begärde i stället sådana för att upp-
ställa de nya trupperna och för underhållet af sin armé. Ty han ville icke blifva
anförare för oaflönade landstrykare, hvilka måste söka sig lifsmedel genom byte. Från
Richelieu hade visserligen en smula penningar kommit Mansfeld tillhanda, men
utbetalningarne upphörde, när ett nytt hugenottkrig utbröt under hertigarne de
Rohan och Soubise. Detta krig verkade ogynnsamt på Frankrikes förhållande till
England. När därför Mansfeld och Kristian af Danmark efter slaget vid Dessau-
bron togo i öfvervägande, hvarest kriget för den närmaste tiden skulle föras, kommo
de båda öfverens, att det skulle vara med största fördel förenligt att sysselsätta
kejsaren också i öster. Betlen Gabor var rätte mannen att efter hvarje fredsslut
genast konstruera fram de omständigheter, hvarunder han åter skulle kunna börja
ett nytt angrepp. Vid förhandlingarne i Haag anmälde Betlen Gabor sin anslutning
till koalitionen på det villkor, att han erhölle 40,000 riksthaler. Frankrike, England,
Danmark och Generalstaterna skulle utbetala denna summa, så snart han i Schlesien
hade närmat sig krigsskådeplatsen.
På katolsk sida var det icke så lätt att åstadkomma enighet rörande de mål, som
man främst borde inrikta sig på. Spaniens och kejsarens intressen gingo i sär, så
fort det icke uteslutande handlade om trosfrågor. Spanien ville krossa den neder-
ländska handeln och därigenom den rikedomskälla, som ännu alltjämt satte staterna
i stånd att fortsätta kriget. Det fordrade därför, att man förlade tyngdpunkten till
sjökriget och lokaliserade kriget till lands så nära som möjligt intill de holländska
gränserna. Äfven orter vid Nordsjöns och Östersjöns kuster borde öfverlemnas till
kejsaren, på det han skulle upprätthålla förbudet mot handeln på Holland. Maximilian,
fortfarande misstrogen mot Spanien, hvilket ännu alltjämt betraktade Kur-Pfalz som
blifvande fredsvinst, hade å sin sida sökt skydd hos Frankrike men där icke vunnit
särdeles mycket, emedan man begärde af honom, att han i nödfall äfven skulle
intaga en fientlig ställning till kejsaren. Kurfurstens läge hade på våren 1626
dessutom blifvit så till vida försämradt, som ett bondeuppror utbrutit i Öfre Öster-
rike, framkalladt af ett alltför kärft uppträdande af de katolska myndigheterna
gentemot den ännu alltjämt evangeliskt sinnade befolkningen. De framgångar, som
de förträffligt organiserade och fanatiskt tappra bönderna vunno - de tillfogade vid
Feuerbach den bayerske ståthållaren ett svårt nederlag - nödsakade kurfursten att
kvarhålla flera trupper i landet, än förut afsedt var. Bristen på förstärkning blef
mycket kännbar för Tilly.
Ej mindre betänklig och för ligans armé hotande var den hållning, som den
spanska regeringen i Bryssel intog, hvilken, efter några små nederlag mot prins
Fredrik Henrik af Oranien och grefve Ernst Kasimir af Nassau, likaledes kvarhöll
sina stridskrafter i landet och omintetgjorde den utlofvade förstärkningen af spanska
trupper till Tilly. Sommaren 1626 förgick utan någon allvarsam träffning, tills plöts-
ligen i augusti Betlen Gabor åter uppträdde på skådeplatsen. På befallning af konungen
af Danmark drogo Mansfeld och hertig Johann Ernst af Weimar till Schlesien för att
möta honom. Detta land var helt och hållet utan försvarskrafter och kunde därför,
äfven om de evangeliska invånarne i de schlesiska furstendömena hade velat, icke
göra något motstånd mot de inbrytande trupperna, som uppgingo till bortåt 10,000
man. Efter kort tvekan öfvertygade sig Wallenstein om att det lika litet kunde
blifva tal om någon samverkan med Tilly som om en själfständig frammarsch
mot norr.
Hade det nu lyckats Kristian af Danmark att med yttersta kraftansträngning ut-
drifva ligans trupper ur norra Tyskland, så skulle det militära läget i början af
följande året kunnat blifva ganska farligt för kejsaren. Men konungen var ingen fältherre
och egde inga dugliga generaler, så att den erfarne Tilly kunde, precis hvar han ville,
bringa honom i en ogynnsam ställning och tvinga honom till drabbning. Denna
gång inträffade det den 27 augusti 1626 vid Lutter am Barenberge. Kristian måste
inom tre timmar uppställa sina trupper i slagordning, hvilket skedde ganska ofull-
komligt, och satte därefter sin förhoppning till ett väldigt anfall af sina infanteri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
