Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
Mannheim besatta, måste kapitulera för Tilly och draga till sitt land igen. Endast
Frankenthal var beredt att uthärda en längre belägring.
Betien Gabor hade efter slaget på Hvita berget inlåtit sig i underhandlingar med
kejsaren. De villkor, som gjordes honom för freden, voro dock alltför ogynnsamma,
för att han skulle kunna antaga dem. Han skulle därigenom äfven hafva prisgifvit det
ungerska nationella partiet, som gripit till vapen för konungarikets fri- och rättigheter.
Han drog sig tillbaka till Kaschau, dit de kejserlige ej förmådde följa honom, och sökte
draga till sig markgrefven af Jägerndorf, som i alla händelser ej längre kunde hålla
sig i Schlesien, sedan ständerna slutit fred med kejsaren. Under det att de unger-
ska stridskrafterna ordnades i och omkring Kaschau, träffades kejsaren af det svåra
slaget, att hans dugligaste fältherre, grefve von Bouquoy, fann döden i en skärmyts-
ling utanför fästningen Neuhäusl i närheten af Donau. Dennes stora försiktighet,
hvilken ofta förevitades honom, hade i förening med en seg uthållighet, som ej
bör underskattas, upprepade gånger i farliga ögonblick räddat de kejserliges sak.
Bouquoys död tvang den lilla kejserliga hären, som ej hade någon själfständig
anförare, att draga sig tillbaka till ön Schutt. Därvid anfölls den flere gånger af de
ungerska ryttarskarorna, som åter samlade sig, och invecklades i förlustbringande
fäktningar. Hvarken kejsaren eller Betien Gabor kände lust att fortsätta kriget.
Den sistnämnde såg sig förgäfves om efter medel att under den närmaste tiden be-
tala de jägerndorfska skarorna med; hans egna stridskrafter voro icke i stånd att i
öppen drabbning bjuda tyska trupper motstånd. Kejsaren i sin tur ansattes enträget af
Maximilian af Bayern att understödja honom i kampen mot pfalzgrefvens partigängare.
Jesuiterna i Ferdinands omgifning måste förstå, att ögonblicket ännu ej var inne
att också i Ungern genomföra samma våldsamma motreformation som i Böhmen.
De rådfrågade biktfäderna funno, att kejsaren i förevarande fall kunde utlofva tole-
rans äfven åt annorlunda troende. Så skedde äfven i en särskild urkund, som kej-
saren den 6 januari 1622 förlänade de ungerska ständerna. Samtidigt ingicks i
Nikolsburg fredsslutet med Betien Gabor. Mot afsägelse af konungatiteln och utlem-
nande af den ungerska kronan erhöll fursten sju öfre ungerska komitat på lifstid,
furstendömena Oppeln och Ratibor samt ärftlig riksfurstetitel, dessutom ett bidrag på
100,000 gulden till krigsomkostnaderna och 50 000 gulden om året för iståndsättandet
af de ungerska fästningarne.
Efter återställandet af fredstillståndet i Pfalz och ett preliminärt, om också knap-
past varaktigt ordnande af förhållandena i Ungern fanns det för Ferdinand ingenting
viktigare än att tillmötesgå hertigens af Bayern ersättningsanspråk. Han utlyste en
deputationsdag i Regensburg; därmed menade man en kurfursteförsamling, tillökt
genom adjungerande af de mäktigaste ständerna. När denna den 7 januari 1623 i
verkligheten öppnades, hade stämningen bland de evangeliska, kejsaren tillgifna kur-
furstarne ändrats till den grad, att man icke kunde tänka på ett enhetligt ordnande
af de pfalziska angelägenheterna. Hvarken Brandenburg eller Sachsen representerades
personligt. Fördrifvandet af de tyska predikanterna och skollärarne af augsburgsk
trosbekännelse ur församlingarne i Prag, hvilket den 24 oktober 1622 anbefallts,
gjorde hvarje öfverenskommelse omöjlig. Utrotandet af protestantismen i Böhmen
kunde hvarken calvinister eller lutheraner stillatigande åse.
Men afgörandet hade redan träffats, när kejsaren ankom till Regensburg. Han
var besluten att, utan vidare uppskof, af egen maktfullkomlighet belåna hertigen af
Bayern med den pfalziska kurvärdigheten och gjorde det äfven den 25 februari under
särdeles storartade högtidligheter, hvari likväl hvarken de protestantiska sändebuden
eller spanjoren Ofiate deltogo. Så rustade man sig redan omedelbart efter mötet i
Regensburg att återupptaga kampen, i det man till underhåll af en katolsk-ligistisk
härstyrka om 12,000 man fotfolk och 3,000 ryttare öfverenskom om månatliga bidrag.
Kejsarens finansiella läge skulle kunnat vara glänsande, om konfiskationerna
i Böhmen utförts i hans intresse. Så var emellertid ej förhållandet. Det bildade
sig i tysthet i hans omgifning ett sällskap för uppköpande af gods i Böhmen, bland
hvars medlemmar funnos män i högsta samhällsställning. Dessa transaktioner
måste dock tillskrifvas äfven folk, som var utan politisk eller militärisk betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
