Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
Emellertid förändrade sig i Tyska riket de religiösa partiernas styrka sinsemellan
i fråga om den julich-cleveska saken. Wolfgang Wilhelm von Pfalz-Neuburg var
icke nöjd med den arfslott han erhållit utan sökte förstora sitt område genom gifter-
mål med en furstinna ur ett af de medintresserade furstehusen. När hans plan stött
på motstånd i Brandenburg, vände han sig till Mimenen, öfvergick hemligt till kato-
licismen och äktade prinsessan Magdalena af Bayern. Nu måste Brandenburg på
egen hand gentemot tvenne katolska riksfurstar ställa sig i breschen för värnandet
af den evangeliska tron i de nederrhenska landen. Det kunde därvid naturligtvis
räkna på understöd af Nederlanden, men kunde dock icke förhindra, att de julich-
cleveska landens enhet sprängdes. Generalstaterna besatte Julich, den branden-
burgske befälhafvaren antog den holländska hjälpen, spanjorer under Spinolas befäl
intogo Wesel. Under förmedling af Frankrike, England och Generalstaterna kom den
12 november 1614 fördraget i Xanten till stånd, hvarigenom förvaltningen af landen
delades. Brandenburg erhöll Cleve, Mark, Ra vensberg och Ravenstein; Pfalz-Neuburg:
Dusseldorf, Julich och Berg. Inkomsterna delades lika. I fördraget ställdes i utsikt, att
de främmande trupperna skulle utrymma landen; detta mål kunde emellertid ej
vinnas, men i alla händelser hade krigsutbrottet äfven här för kort tid undvikits.
Att förhindra detsamma stod visserligen icke längre i mänsklig makt, och redan
började den goda tiden för de krigslystne, hvilkas tillgångar medgåfvo dem att drifva
värfningsaffärer. Ligans militäriska organisation förändrades genom tillsättandet af
tre direktorer: Bayern med omkringboende biskopar, Mainz med kurfurstarne vid
Rhen och den tyske härmästaren ärkehertig Maximilian för Tyrolen, de österrikiska
»gränslanden» samt Schwabiska kretsen. Maximilian af Bayern hade upphäft det
enhetliga öfverbefälet, emedan han ville bruka sin makt och sina resurser, sina
trupper och tillgångar, som han för godt funne, i stället för att utlemna dem till
en annan, sannolikt en ärkehertig.
Underrättelserna om kejsarens hälsotillstånd voro mycket oroande. Man insåg
nödvändigheten att taga frågan om hans efterträdare i öfvervägande. Framför allt
var detta af behofvet påkalladt för Habsburgarne, ty ingen kunde förutse, hvilken
vändning förhållandena i Tyska riket skulle taga, därest kejsarens död inträffade, utan
att de själfva »nominerat» efterträdaren. Under dessa förhandlingar framträdde
Spanien med ej alldeles oväntade men dock störande anspråk. Filip III gjorde som
ättling af Maximilian II sin arfsrätt till Böhmen och Ungern gällande. Med undan-
tag af Ferdinand II af Inre Österrike, som redan vunnit sina sporrar under möt-
reformationens kamp, voro alla ärkehertigar barnlösa. Ferdinand blef därför deras
kandidat. Efter mångfaldiga underhandlingar kom den 23 juli 1617 det s. k. fördraget
i Graz till stånd, enligt hvilket Ferdinand erkändes som tronföljare i de österrikiska
konungarikena och i Tyska riket. Till ersättning härför erhöll Spanien rikslänen Finale,
Piombino och de österrikiska arflanden i Elsass. Den 15 juni 1617 inkallades
den böhmiska landtdagen i syfte att, som orden lydde i den kungliga pro-
positionen, »antaga, utropa och kröna» ärkehertig Ferdinand såsom konung.
De evangeliska ständernas opposition var i början motsträfvig, men lät till sist öfver-
tyga sig om Ferdinands rätt. Endast tvenne främmande medlemmar af herreståndet,
Mattias von Thurn, som visserligen egde gods i Böhmen men härstammade från en
familj i Krain, och tyrolaren Colonna von Fels röstade i landtdagen emot Ferdinand.
Det var alldeles icke någon nationellt tjechisk opposition, som här för första gången
uppträdde i harnesk mot Habsburgarne, utan ännu alltjämt ett feodalt evangeliskt
parti, som icke gärna såg jesuitlärjungen och centralisten Ferdinand på den böhmiska
tronen, utan fastmer vidhöll den öfvertygelsen, att ett själfständigt konungarike Böh-
men, under ledning af en tysk riksfurste, af hvilken grundsatserna i majestätsbrefvet
upprätthölles, bäst vore egnadt att åstadkomma den politiska jämvikten mellan de
bägge trosbekännelserna inom Tyska riket. Det är en förfalskning af den historiska
sanningen, när man i våra dagar söker konstruera fram ett sammanhang mellan 1618
års stora rörelse och de nationellt demokratiska kraf, som ett modernt parti framställt.
Ferdinands kröning skedde den 16 juni 1617. Han grep sig genast an med att
äfven i Böhmen anlita de bepröfvade medel, med hvilka han krossat Inre Öster-
rikes kraft. Sju evangeliska partiledare erhöllo varning, den hittillsvarande borggrefven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
