Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11 Karl V på höjden af makt. Hans fall. Uppgörelsen mellan de tyska partierna sinsemellan. 1547–1555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Visserligen var det ännu lång väg från Passau och fram till Augsburg. Låtom
oss studera, af hvilka särskilda vägstycken den utgjorts!
De förbundnes krigiska framgångar, det nederlag, som de tillfogat kejsaren, hade
icke förfelat att göra intryck på de gammalkyrkliga ständerna. Fördenskull visade
äfven de sig numera böjda för fred, och Moritz lyckades genomdrifva icke blott sina
förnämsta politiska kraf, bland hvilka frigif vandet af landtgrefv^en låg honom särskildt
om hjärtat, utan äfven det religiösa syftemål, hvilket från början var uppställdt på
hans program. Redan de krigförande furstarnes manifest innehöll klagomål öfver
öfverkorsandet af de löften och förhoppningar, som tidigare, vid riksdagarne, gifvits
de evangeliske. Vi skulle misskänna karaktären af 1552 års krig, om vi lemnade
å sido det motiv, som här framlyser; i hvarje hänseende visar sig detta krig som
en kontrastöt mot Karls attack från 1546. Fördenskull innebar det för de segerrika
furstarne ett själfklart fredsvillkor, att den gynnsamma ställning, som protestantismen
tillkämpat sig i Speier 1544, ånyo tillerkändes dem. I själfva verket utgjorde de
medgifvanden, som gjorts från riksdagen i Speier 1544 till Passau fördraget, ut-
gångspunkten för Moritz’ fordringar. Sin stora historiska betydelse har emellertid
Passau-riksdagen först därigenom vunnit, att den nuvarande förkämpen för prote-
stantismen under förhandlingarnes gång, i det han principiellt fördjupade sina an-
språk, förmådde riksdagen till ett vida mer djupgående medgifvande åt protestanterna.
Det var beviljandet af en fred, som vore oberoende af hvarje koncilium och en
eventuell uppgörelse i fråga om religionen, hvilket innebar ett slutgiltigt erkännande
af deras existensberättigande.
Förvisso har då här likväl endast grundvalen lagts för den senare freden. Ty
kejsaren vägrade ståndaktigt att bekräfta öfverenskommelsen; beviljandet af en »stän-
dig fred» utan förbehåll af ett allmänt koncilium skulle hafva varit mot hans samvete.
Han lät endast förmå sig till det dubbla löftet att frigifva landtgrefven - den gamle
kurfurst Johan Fredrik hade han redan tidigare utlofvat frihet - och att ännu en
gång framlägga religionsfrågan till förhandling på en riksdag; han medgaf endast
en interimsfred till den tidpunkten.
Hvad Moritz velat - hvilket tillika varit furstedagens jämte konung Ferdi-
nands enhälliga vilja - var därmed tillintetgjordt. Trots detta antog - under det
markgrefven af Kulmbach fortsatte kriget på egen hand - Moritz jämte landtgrefven
af Hessen och Johan Albrecht af Mecklenburg den 2 augusti 1552 »Passau-fördraget»,
denna provisoriska fred, - därtill drifna af nödtvång, ty redan samlades för kejsarens
räkning från alla håll en här, och, liksom redan tidigare framför Ulm, led just vid
den tiden de förbundnes styrka en motgång framför det fasta Frankfurt. Moritz
kunde likväl trösta sig med det slutliga resultatet. Ty man stod ingalunda, såsom
en framstående historiker förmenat, »på samma fläck som före krigets början».
Tvärtom hade man i stort sedt återeröfrat ställningen före det schmalkaldiska för-
bundets katastrof: interimsstadgans makt var krossad och kejsaren tills vidare bun-
den. Han kunde icke utkräfva hämnd på sina motståndare; ett nytt stort krig inom
riket var därmed förebyggdt.
Flere år hafva emellertid förrunnit, tills den utlofvade riksdag, som ännu en gång
skulle taga befattning med seklets stora fråga, sammanträdde (i februari 1555 iAugsburg).
Under tiden finna vi Tyskland försänkt i en nästan kaotisk förvirring, hvarur
endast så småningom ordningens element framträdde. När kejsaren bröt upp till
kriget mot Frankrike, hade han dragit till sig markgrefve Albrecht och hans ståtliga
här, sedan han skänkt sitt gillande åt den plundring, som denne föröfvat mot biskoparne
af Bamberg och Wiirzburg, - ensamt det ett tydligt bevis, att från rikets öfverhufvud intet
vore att vänta i fråga om lugnets och ordningens upprätthållande. Riket syntes honom
endast ega något värde, i den mån som det läte sig infoga i hans statssystem. Ty framgent
som hittills gick hans sträfvan ut på att skapa en monarkisk öfvervikt. Efter det miss-
lyckade försöket att återtaga Metz - det var det andra svåra nederlag, som han på ett år
lidit - drog han sig för öfrigt redan i början af år 1553 trött och nästan nedbruten tillbaka
till Nederlanden utan tanke på att verksamt uppträda mot sin vilde partigängare,
markgrefven af Kulmbach, som, brännande, plundrande och brandskattande, »som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
