Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10 Det schmalkaldiska krigets katastrof och tridentinska mötet: 1546–1547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Habsburgs makt i öster var lamslagen: hade också
icke osmanerna alltjämt sörjt för att konung Ferdi-
nand icke skulle sakna sysselsättning, så skulle han
knappast hafva haft säkerhet för att icke ett religions-
krig skulle kunnat utbryta bland hans undersåtar, i
Böhmen och Ungern lika litet som i Österrike. Där-
emot föreföll det, som om protestanterna förfogade
öfver betydande hjälpkällor. Den danske konungen
hörde redan till förbundet; Sveriges anslutning syntes
nära förestående. Men framför allt kunde de alltjämt
påräkna den franske konungens - Frans I - stöd:
trots sin reformationsfientliga politik i den inre styrel-
sen såg han sig hänvisad till dem. Så länge de stodo
på hans sida eller åtminstone icke företogo någon
fientlig handling mot honom samt icke understödde
häris dödsfiende Karl, var denne maktlös gentemot
honom. Slutligen tycktes också England, till följd
af Henrik VIII:s mot Rom fientliga uppträdande, vara
med ett gemensamt intresse förbundet med dem. Den
aktningsbjudande ställning, som de innehade i Tyska
riket, känna vi. Vi erinra oss det löftesrika reform-
företaget i Köln liksom de medgifvanden, hvilka Karl
gjorde dem på riksdagen i Speier 1544. Deras fram-
tid föreföll vara tryggad.
Och likväl hade de vid den tiden - trots allt -
redan förlorat spelet, åtminstone såtillvida, som de
snart icke längre kunde undgå det krig, som hotade
dem, ja nödgades utan bundsförvanter upptaga det.
Deras skuldkonto hade att uppvisa en hel serie
af missgrepp. De lågo delvis långt tillbaka i tiden,
men deras ofärdsbringande följder kunde alltjämt för-
märkas.
Det äldsta och svåraste af alla missgrepp hade
vuxit fram som en direkt följd af den moraliska karak-
tärssvagheten hos en bland de furstliga ledarne.
Mera storslaget än någon annan furste och förvisso
ej utan en varm och oskrymtad hjärtats sympati hade
Filip af Hessen gynnat reformationen. Som ingen
annan har han, i det han i den svåraste kampen,
striden med det egna jaget, miste herraväldet öfver
sig själf, tillfogat reformationen skada: han har satt
en moralisk fläck på densamma - också därigenom,
att han, genom att draga in de wittenbergska refor-
matorerna i sin motbjudande transaktion, ända in i
våra dagar för många fördunklat Luthers bild -;
utan att vilja blifva reformationens sak otrogen har
han hämmat dess segerlopp i Tyskland.
De politiska följderna af Filips dubbla äktenskap
(1540) torde rent ut böra betecknas som ödesdigra.
Den fruktade »tyske Catilina» drefs härigenom att
kasta sig i kejsarens armar vid en tidpunkt, då Karls
trångmål hade nått en högre grad än förut. På det
att lagens skyddsherre med stillatigande skonsamhet
måtte öfverse med landtgrefvens förbrytelse, ingick
Filip 1541 ett hemligt fördrag med de habsburgska
bröderna, hvarigenom han fjättrade detschmalkaldiska
förbundet och banade väs för Karl V:s suveräna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
