Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9 Reformationens nya lyftning i Tyskland; reformationen och det öfriga Europa, 1532–1545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
diktan och traktan; i utförandet af densamma såg han, såsom man med rätta sagt,
»kärnpunkten af sin mission». Förkunnandet af Guds ord allena - det var hans
mening - föreslår ej att göra församlingens lif till ett Gudi behagligt. Det kräfves
äfven andra medel, hvilka omspänna församlingsmedlemmarnes hela borgerliga så-
väl som kyrkliga lif och omdana det i enlighet med evangeliet. Det främsta och
viktigaste medlet är den kyrkotukt, som härrör från de kyrkliga myndigheterna
samt betygas redan af Nya Testamentet (och därmed uppställes som en fordran!),
en kyrkotukt, hvilken liksom med argusögon granskar h var och en i hvarje situation
i lifvet, medelst mindre bestraffningar leder vissa in på den rätta vägen och med de
hårdaste straff drabbar de andra, de uppenbara, grofva syndarne, ja utstöter dem.
»Bannet» är oumbärligt för kyrkan.
Också Luther ville sedlig tukt. Men med klar insikt gaf han den småningom
försiggående folkuppfostran till sedlighet, hvarpå kyrka och skola, stat och samhälle
gemensamt kunde arbeta, företrädet före en straffande makt, som utöfvades af kyr-
kan Utan att principiellt vilja förkasta denna gjorde han sig likväl inga illusioner
beträffande de snäfva gränser, inom hvilka en dylik läte sig realisera. Såsom Albrecht
Ritschl uppvisat, leddes han därvid af den »utan tvifvel riktiga insikten, att tyskarne
ej ega sinne för allas likhet och för den ofria lagbundenheten, hvilket sinne kräfves
för den kyrkliga disciplinens system, i det att de till följd af sitt sinne för individuell
frihet såväl som för sedens frihet uppresa sig emot det ok, som påtvingas af den
kyrkliga sedetuktens föreskrifna enformighet. Däremot förutsatte Calvin med all rätt
hos sitt folk dessa i historien så mångfaldigt betygade karaktärsdrag, »begäret efter
allas likhet» och »böjelsen att i alla förhållanden låta disciplinera sig».
Detta drag i den franska nationalkaraktären, som åsyftar ett yttre regelbindande
af lifvet, utmanade denna med högtryck arbetande kyrkliga sedetukt, i lika hög grad
som det möjliggjorde den.
Det är förvånansvärdt, hvad Geneve till slut fogat sig uti från den främmande
sededomarens sida - en ny Savonarola, som i stället för en stormande botpredikan
sätter det väl genomtänkta systemet af undervisning, förmaning, varning, inkvisitoriskt
öfvervakande och kännbara straff. Motståndslöst böjer Geneve till sist sitt hufvud
under en befallande religions rigorösa dogmer.
I den forna, lefnadsglada stadsbefolkningens ställe kom en församling af allvar-
samma gudsborgare, man känner sig nästan frestad att säga: ett botgörarsamfund.
Staten är en religiös tvångsanstalt af till hälften klosterligt utseende. De religiösa
plikterna äro här tillika borgerliga, statliga. Ty liksom staten ställer kyrkoläran
under sitt hägn, så anser den utöfvandet af trostvång för sin plikt. »En rättskaffens
öfverhet» - detta Calvins ord har staten Geneve godtagit - »skall beskärma den
sanna läran och tvinga de gensträfvige till antagande af tron». Fördenskull var ett
inkvisitoriskt öfvervakande af trosmeningarne lika nödvändigt som kontrollen öfver
sederna. I själfva verket stod hvar och en under oaflåtlig kontroll af den s. k. »de
äldstes domstol» eller »konsistorium», en myndighet, hvars lekmanna-representanter,
såsom det heter i Genéves kyrkogrundlag af år 1542, hade till uppgift »att hafva akt
på hvars och ens lif». De skulle kontrollera, att enhvar vore renlärig oclji icke
tilläfventyrs stode i strid med kyrkans läror eller omfattade afvikande meningar,
att han ställde sig de kyrkliga föreskrifterna till efterrättelse, regelbundet besökte
gudstjensterna, regelbundet ginge till nattvarden och kristligt uppfostrade sina barn.
Den, hvars renlärighet drogs i tvifvelsmål, måste - han måtte vara förnäm eller af
ringa stånd, ung eller gammal, man eller kvinna - inställa sig inför denna myndighet
för att stå till svars rörande trosfrågorna, gifva upplysning angående sin läsning för
att till sist kanhända dömas att deltaga i katekisation eller att öfverlemnas åt
öfverdiakonens vård i och för »bönehandledning».
De sedliga krafven stodo emellertid i stränghet icke tillbaka för de religiösa.
Hur mycket hade de »äldste» icke att klandra, anmäla samt bestraffa såsom otill-
börligt, såsom »stående i strid med Guds ära»! Redan ett oförargligt skämt, ett oöfver-
lagdt ord, som fällts i kretsen af vänner, kunde leda till instämmande inför »de
äldstes råd». »Ett oskyldigt kägelspel» - så yttrar Kampschulte på grundvalen af
studier i Genéves rådsprotokoll -, »hvilket tvenne borgare roat sig med under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
