Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9 Reformationens nya lyftning i Tyskland; reformationen och det öfriga Europa, 1532–1545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
TH. BRIEGER, BEFORMATIONEN.
mera, under tre hela decennier, har den haft att göra med »lutheranernas» hård-
nackenhet. Ej få af dessa hafva gifvit den nya institutionens skapare, kardinal
Caraffa, sedermera påfven Paul IV (1555-1559), tillfälle att visa världen, hvad han en
gång lärt sig i den spanska skolan. Men först hans båda efterträdare Pius IV (1560
-1565) och Pius V (1566-1572) hafva bragt hans blodsarbete till slut: först vid den
senares död var protestantismen fullständigt utrotad äfven från det andra romanska
folket. Därmed hade
tillika den »förspansk-
ning af det italienska
lifvet», hvarom Jacob
Burckhardt en gång
talar, nått sin afslut-
ning. Öfver den itali-
enska kulturens blom-
ning hade rimfrost fal-
lit. Den nyare tidens
välsignelse kunde fram-
deles blott indirekt
komma detta land till
godo. Men påfvedömet
var räddadt.
Näst Italien har in-
tet annat land i så hög
grad som Frankrike
rönt trycket af den
spanska andan. Likväl
framträder denna in-
verkan först på andra
sidan om den för oss
här uppdragna gränsen
(1555).
Redan i början af
1520-talet trängde Lut-
hers lära äfven hit in,
dock i det hela endast
bland de högre klas-
serna. Också möttes
den alltifrån första bör-
jan här af enstämmigt
motstånd, från präster-
na, munkarne, icke
minst från den medel-
tida vetenskapens fasta
borg, den teologiska
fakulteten i Paris, Sor-
bonne, hvars auktoritet,
som en gång sträckte sig öfver hela Västerlandet, ännu inom dess trängre område
kvarstod orubbad och hvars trosdomslut ännu alltjämt lågo till grund för domsto-
larnes utslag. Men äfven kronan sällade sig till reformationens motståndare. Så
värdefulla bundsförvanter de tyska protestanterna för Frans I än månde vara - prote-
stanter i sitt eget land kunde han dock ej fördraga. Visserligen var den gamla kyrkan
honom personligen likgiltig; likväl fann han sig politiskt knuten till henne. Han
kunde icke med jämnmod bevittna, huru kätteriet, liksom i Tyskland, gjorde min
af att söndersplittra hans folk. Endast på en enhetlig nation kunde han stödja sig i
sitt lifs stora kamp, denna nästan oafbrutna brottningskamp med kejsaren. Och
Frans I af Frankrike i
kretsen af sin familj.
Miniatyr! Frans I:s bönbok.
Originalet i Königl. Kup-
ferstichkabinett i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
