Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8 Karl V, makterna och riket från 1525 till 1532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
funnit sympatier; det var en ringa inverkan, h vars betydelse ännu icke hade blifvit
uppenbar. Men vid denna tid - år 1529 - skulle Schweiz för första gången djupt
ingripa i den stora tyska reformatoriska rörelsens gång.
Vi hafva därför nått fram till en punkt, där det blir nödvändigt, att vi slutligen
vända vår uppmärksamhet äfven till Zwingli och hans verk.
När Huldreich Zwingli den l januari 1519 på sin 36:te födelsedag tillträdde sitt
ämbete som »folkpräst» vid Grosser Munster i Zurich, hade han redan vunnit
rykte som framstående humanist och i ej mindre grad som eldig fosterlandsvän. För
åtskilliga år sedan hade han som predikant i Glarus så lidelsefullt bekämpat den
olyckliga vändning, som vid den tiden hans hemtrakts politik i sitt närmande till
Frankrike hotade taga, att han, sedan det franskvänliga partiet segrat, blef nödsakad
att afstå från sin verksamhet därstädes. Det hade samtidigt varit en kamp mot
schweizarnes s. k. »Reislaufen» (d. v. s. deras anställning i främmande krigstjenst)
och mot det vid denna tid vidt utbredda ofoget med »pensioner», hvilket bestod
däri, att ansedda män mottogo årslöner af utländska makter, i synnerhet Frankrike,
för att i sin hemtrakt representera de utländska furstarnes sak. Om ett dylikt
beroende verkade skadligt för det schweiziska frihetssinnet, så ledde de oupphörliga
krigstågen, som företogos än i en, än i en annan härskares tjenst, till en växande
sedlig förvildning af ungdomen. I Zurich sårades Zwinglis fosterländska hederskänsla i
mindre grad, ty största delen af befolkningen ville icke veta af de franska pensionerna.
’Vid den tiden var Zwingli ännu icke reformator. Likväl grodde redan vissa
idéer i hans inre, hvilka väl kunde vara egnade att förbereda hans senare befrielse
från medeltidens ok. En Erasmus’ humanistiska idévärld, för hvilken hans hela
själ öppnat sig, hans studium af de grekiska och romerska klassikerna, hans läsning
af de gamla kyrkofäderna hade tidigt hos honom uppväckt en anda, för hvilken
blind underkastelse under kyrkan och hennes vetenskap skulle hafva varit en omöj-
lighet. Han har aldrig lefvat i obegränsad vördnad gentemot kyrka och påfve.
Skolastiken har för honom aldrig varit en makt, som behärskat hela hans veten-
skapliga tänkande. De hjältemodiga strider, hvilka det kostade Luther att arbeta
sig ut ur dessa mångfaldiga fjättrar, hafva således icke krafts af Zwingli. Som af sig
själf såg han sig ledd till de nya idéer, hvilka Luther kastade in i världen. I den
skolastiska teologiens ställe hade för honom - återigen genom inverkan från Erasmus
- trädt en vetenskap, som sökte orientera sig i bibeln. Redan i Glarus hade
han med lika vaken sanningshåg som sedligt allvar kastat sig på läsning af den
heliga skrift, i synnerhet apostlarne Johannes och Paulus - och alltifrån första
början i afsikt att praktiskt utnyttja sin skriftkännedom på predikstolen i och för
sedernas förbättrande bland sina församlingsbor, ja också för reformerandet af de
sociala och politiska förhållandena i sitt fädernesland. Till förmån för sin sedliga
handledning lät han kyrkans yttre salighetsmedel träda tillbaka; han rådde en och
hvar att taga sin tillflykt till Gud och ej till något skapadt ting.
Likväl var han, som nämndt, ännu icke någon reformator. Han lemnade icke
blott kyrkan och hennes öfverhufvud oanfäktade - ännu alltjämt förstod han att
bringa uppbärandet af en påflig pension i samklang med sitt samvete; först 1520
har han tillbakavisat den -; nej, han hoppades ännu på att reformationen, om
hvars oundvikliga nödvändighet han var fast öfvertygad, skulle utgå från kyrkan
själf; ett bevis på, i hur hög grad hans ögon då ännu voro förblindade.
Reformator blef han först genom beröringen med sin tids stora religiösa genius.
Ty det var Luther, som i Zwinglis inre till full religiös styrka frigjorde det, som
dittills för honom varit en fordran af hans sedligt-energiska och bibliskt färgade
humanism. Det torde knappast vara möjligt att i detalj mäta Luthers inflytande på
honom. Ett egendomligt själfbedrägeri hos Ziirichs reformator har nämligen ofrivilligt
bredt en slöja öfver förloppet. Det var styrkan af håns själfständighetskänsla, som
förhindrade honom att för sig själf tillstå sitt beroende af Luther. I mer än ett af
hans uttalanden framställes saken så, som om schweizaren stode på helt och hållet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
