Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 1525 års revolution och reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1525 ÅRS REVOLUTION OGH REFORMATIONEN. 309
farhågan för att en stor social revolution omedelbart stode för dörren och att det
endast kräfdes en obetydlig anledning för att den skulle komma till utbrott. När år
1517 kejsar Maximilian af riksdagen i Mainz begärde en ny och tryckande pålaga
och samtidigt tillkännagaf sin afsikt att bekriga hertigen af Wiirttemberg, vägrade
ständerna sin medverkan härtill och föreställde varnande kejsaren, hurusom, till följd
af undersåtarnes »oroliga lynne», gemene man i stad och på land på grund af kej-
sarens företag ännu mera skulle kunna blifva uppretad i sitt »vilda sinnelag» och
sätta i verket hvad som sedan lång tid tillbaka »låg och grodde i hans sinne».
Ännu sju år förgingo emellertid, innan de första tecknen på den annalkande stor-
men yppades i det gamla ovädershörnet i sydvästra Tyskland.
Det är de sju första åren af den religiösa nydaningen, hvars anda brusade fram
genom Tyskland.
Att denna, som drog allt inom sin trollkrets, på ett eller annat sätt öfvat infly-
tande på den revolutionära strömningen, är a priori klart. Frågan är endast: på
hvad sätt?, hämmande eller befrämjande?
Så vidt jag kan se, måste vi bejaka bägge frågorna. Att Tyskland trots de nämnda
farhågorna vid riksdagen i Mainz 1517 fick upplefva en rad af fridfulla år, det få
vi måhända betrakta som en följd af reformationen, hvilken ställde den religiöst-
kyrkliga frågan i det nationella intressets centrum och gjorde den till ett för alla
klasser brännande spörsmål. Ja, för såvidt det är öfver hufvud historikern
tillåtet att beträda gissningarnes vacklande grund, att uttala sig om det, som varit
möjligt utan att hafva blifvit verkligt, skola vi fördrista oss att gå ännu ett steg
längre, i det vi tillerkänna reformationen kraften att icke blott momentant tillbaka-
visa utan helt och hållet kväfva upprorsandan. Detta gäller själfklart endast under
den förutsättningen, att man gifvit rörelsen fritt lopp. Antaga vi för ett ögonblick,
att reformationen i rikets namn med kraft och varsamhet genomförts, till äfventyrs
i anslutning till det program, hvilket Luther framlagt i skriften An den Adel, skulle
då icke - för att helt och hållet bortse från den religiösa tankens omskapande
makt - liksom i ett slag trycket af de mångfaldiga kyrkliga pålagor, hvarunder bon-
den, gemene man öfver hufvud, suckade, hafva vältrats bort, hvarigenom dennes
ekonomiska ställning skulle hafva förbättrats? Inskränkandet af tiggeriet, understöd-
jandet af det mindre handtverket - äfven detta hade Luther tänkt på - skulle
kommit som ett ytterligare led vid lösningen ät den sociala frågan.
Men så snart reformationen beröfvats möjligheten att åstadkomma dessa och lik-
nande verkningar, måste den - något annat var icke att tänka -, till följd af den
redan förhandenvarande jäsningen i tiden, i sin mån indirekt bidraga att öka miss-
nöjet och stärka de sträfvanden, som satte friheten som sitt mål. Som vi förut sett,
föreföll den genom sin dogm om den kristnes allmänna prästadöme och genom sitt
förkastande af prästlöftena att förläna den gamla hätskheten mot präster och snyltande
munkar sin oanfäktbara religiösa sanktion. Tillika löstes massorna, som förme-
nade sig hafva rätt att numera gifva sitt hat lösa tyglar, från sin lydnad mot kyrkan
öfver hufvud, enär man är skyldig lydnad mot Gud och ej mot hans vedersakare,
Antikrist.
Det låg redan i förhållandenas natur, att icke hvar och en kunde bära denna
frihet. Men hur mycket allvarligare blef icke denna fara, när nu reaktionära mak-
ter grepo in, hvilka på olika sätt eggade till missbruk af friheten.
En af dessa reaktionära makter, som befordrade revolutionens tillväxt, hafva vi
redan lärt känna. Det var kejsaren jämte de förbundne från riksdagen i Regens-
burg. I det han med maktspråk uppref ett riksdagsbeslut, hade kejsaren själf,
såsom Baumgarten träffande anmärker, kastat sista resten af laglig ordning öfver-
ända, i viss mån utfärdat fribref åt hvarje upprorsrörelse i riket och gifvit signalen till
revolutionens utbrott. Därtill kommo nu de andra, de förbundne, biskoparne i Syd-
tyskland, hvilka i Regensburg på nytt knutits till påfven, vidare Ferdinand och her-
tigarne af Bayern, hvilkas ansträngningar gingo ut på att, till stärkande af sin terri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
