Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6 Den evangeliska rörelsens oemotståndliga fortgång 1521–1524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN EVANGELISKA RÖRELSENS OEMOTSTÅNDLIGA FORTGÅNG 1521 -1524. 301
än revolution, en revolution från tronens sida? Till och med den nya riksrege-
ringen i Esslingen, som helt och hållet stod i beroende af Ferdinand, (den gamla,
kraftfullare hade furstarne själfva störtat på den sista riksdagen) ogillade kejsarens
tillvägagående, hvilken handlat rakt mot sin plikt att verkställa det i hans namn
utfärdade riksdagsbeslutet. Genom sin kränkning af riksförfattningen hade han gifvit
andra ett farligt exempel att slå in på samma väg.
Som vi se, var riket stadt i full upplösning.
Men till ifrågavarande anarki bidrog just vid den tiden också en del af ständerna
på om möjligt ännu svårare vis.
Omedelbart efter riksdagen i Niirnberg hade den påflige legaten kardinal Campegi
lyckats få en sammanslutning till stånd, hvilken upphäfde ett af deras egna med-
lemmar fattadt riksdagsbeslut. I juni 1524 hade, under ledning af legaten, i Regens-
burg ett antal världsliga och andliga furstar i Sydtyskland (ärkehertig Ferdinand,
hertigarne af Bayern, ärkebiskopen af Salzburg jämte andra biskopar) slutit ett
förbund i och för utrotandet af kätteriet, i det de samtidigt, för att bemantla saken,
offentliggjorde ett af Campeggi gilladt, högst blygsamt reformprogram, som ställde i utsikt
aflägsnandet af några bland de för gemene man mest tryckande kyrkliga missbruken.
Afsåg man att vid det tilltänkta nationalkonciliet genom en sorgfällig pröfning af
den religiösa frågan gemensamt vinnlägga sig om en fredlig lösning, så afsöndrade
sig här en grupp, som stödde sig på utländsk makt, och omintetgjorde härigenom
från början hvarje allvarligt försök till förlikning.
Vi stå därmed omedelbart invid källan till splittringen inom Tyskland.
På hvilken sida orsaken härtill är att söka har den store historikern Leopold
Ranke en gång för alla ovederläggligt uppvisat. Han fäster uppmärksamheten därpå,
»huru sorgfälligt man (på de evangeliskes sida) sökte aflägsna alla destruktiva ele-
ment, huru man med stor själfbehärskning undvek hvarje våldsam förändring och
ännu satte all sin förtröstan till rikets beslut». »Den nya ordningens vänner hade ju
städse underordnat sig rikets författningsenliga regering: under dess beskydd och
efter dess föredöme hoppades de ernå en ombildning af de andliga institutionerna,
som på en gång motsvarade nationens behof och evangeliets kraf.» Äfven däri
torde man få gifva Ranke rätt, när han med hänsyn till inkallandet af nationalför-
samlingen till Speier yttrar, att aldrig någonsin för nationens enhet och tyskarnes
fortsatta utveckling på den en gång inslagna vägen förefunnits en mera storartad utsikt.
I och med att nu Ferdinand och Bayern, hvilka sedan flera år genom allehanda
medgifvanden af påfven dragits in i hans intressesfär, och deras på nytt till Rom
knutna andliga parti icke gåfve sig tid att vänta, tills riket tagit de- religiösa ange-
lägenheterna om hand, utan i stället gingo ensidigt tillväga, lösryckte de sig från
den nationella enheten och förstörde nämnda utsikt.
Är då den hänsynslöshet egnad att förvåna, hvarmed de genast, redan sommaren
och hösten 1524, inskredo mot sina kätterska undersåtar? Deras lösen var numera
våld, en despotism, som dittills öfvats blott i enstaka fall och med viss återhållsamhet.
I Bayern och Salzburg, inom Ferdinands olika maktområden, i Österrike såväl som
i Breisgau, igångsattes en på vissa håll grym förföljelse. Hvad denna åsyftade
kunna vi utläsa ur ett bref från Ferdinand till påfven, hvari det heter: han åstun-
dade ingenting i världen med hetare åtrå, än att detta afskyvärda släkte af människor
måtte utrotas från hans land.
Hvad är då mera naturligt, än att äfven de evangeliskt sinnade vinna intimare
beröring med hvarandra, såsom städerna och en del af den tyska adeln i mellersta
Tyskland. Också vissa furstar började just vid den tiden röra på sig, så att Luthers
landsherre icke längre stod allena. Det var en ståtlig rad af furstar, som under
loppet af år 1524 grepos af de nya religiösa idéerna. Jag nämner endast Filip
af Hessen, de frankiska Hohenzollrarne Kasimir och Georg, deras broder Albrekt,
Tyska ordens stormästare, hvilken kort därpå, i följd af Luthers råd, omdanade sitt
ordensland till ett världsligt hertigdöme, vidare hertig Ernst af Liineburg, kurfurst
Fredriks systerson, och konung Fredrik af Danmark, såsom hertig af Schleswig-Holstein.
Under intet föregående år hade större eröfringar gjorts: i Hessen, i det branden-
burgska Franken, i Liineburg, i Schleswig och Holstein höll reformationen sitt intåg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
