Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6 Den evangeliska rörelsens oemotståndliga fortgång 1521–1524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN EVANGELISKA RÖRELSENS OEMOTSTÅNDLIGA FORTGÅNG 1521 -1524.
295
Tysklands enhet, och samtidigt framsläpades de första stenarne till senare tiders
hufvudfäste för romersk-spansk ande i Martin Luthers land.
Dessa Roms beslutsamma partigängare kunde, i förening med biskoparne, i riks-
styrelsen liksom på riksdagarne utan svårighet genomdrifva sin vilja d. v. s. åstad-
komma beslut efter sitt sinne.
Huru ställde sig nu denna öfverväldigande pluralitet under åren 1522-1524 till
utförandet af ediktet i Worms?
Hur eftertryckligt ifrade icke upprepade gånger hertig Georg af Sachsen inom
riksstyrelsen för stränga mandat!
Men utan framgång. Hånfullt ut-
tryckte han i ett bref till den kejser-
lige ståthållaren, pfalzgrefve Fredrik,
sin förundran öfver »att mannen
(Luther) haft så stor lycka, att så
många tappra, ädelmodiga männi-
skor kämpa för honom.» Rikssty-
relsen iakttog alltjämt den försikti-
gaste tillbakadragenhet.
Vi kunna omöjligt tillskrifva den-
na hållning den framstående verk-
samhet, som utvecklades af den
kur-sachsiske representanten inom
riksstyrelsen, Hans von der Planitz,
hvilken med lika stor klokhet som
värme skötte sin herres och Luthers
sak. Ej heller finner den sin för-
klaring genom det understöd, som
han vann hos mer än en af de öfriga
rådsherrarne. De Luther-fientliga
furstarnes rådsherrar voro nämligen,
såsom Planitz vid ett tillfälle skref
hem, »merendels goda lutheraner.»
I synnerhet prisade han den hjälp
han erhöll af Hans von Schwarzen-
berg, den mest betydande begåfning,
hvaröfver riksstyrelsen förfogade.
Äfven Sebastian von Rotenhan bistod
honom. Båda voro representanter
för andliga riksfurstar: den förre för
biskopen af Bamberg, den senare
för ärkebiskopen af Mainz.
Hur inflytelserika dessa skickliga
och nitiska män emellertid än voro,
skulle de likväl icke varit i stånd
att lamslå det Luther-fientliga fler- Luther som Junker Georg. Träsnitt af Lucas cranach.
talet inom riksstyrelsen. Och i
synnerhet kunna vi icke antaga, att nämnda pluralitets förhållande på riksdagarne
under dessa år bestämts af dess rådgifvare. Men detta uppförande är knappast
mindre betecknande än vederbörandes beteende inom riksstyrelsen. För första
gången efter Worms sysselsatte sig en riksdag i Niirnberg 1523 med den religiösa
frågan. Här fordrade påfve Hadrianus VI:s - Leo X:s sedestränge efterträdare -
sändebud, att rikslagen mot Luther strängt skulle tillämpas. Samma kraf gjorde
ärkehertig Ferdinand gällande. Men riksdagen svarade med en motsatt fordran på
ett fritt och allmänt kyrkomöte och afböjde ediktets genomförande såsom ogörligt.
Ej fullkomligt lika utföll resultatet af nästa riksdag, hvilken ett år senare åter en
gång hölls i Niirnberg. Den nye påfven Clemens VII:s - förutvarande kardinal
Guilio Medici, Leo X:s kusin, hvilken Ti tidigare omnämnt - legat, kardinal Cam-
Q_ufGtustodes, tories tibi Rhotna pctitus
En ego per Chriftum viuo Luchcrus adhuc
Vna miht fpcs eft t quo non fraudabor, lefuS
Hunc mihi dum teneara, pcrfida Rhoma va?&
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
