Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 Det tyska folket, kejsaren och riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET TYSKA FOLKET, KEJSAREN OCH RIKET. 275
saraman med den religiöst kyrkliga ideen till en oskilj bar enhet och anknöt sig till
det komplex af sociala sträfvanden, som tiden bar i sitt sköte. Vi kunna knappast
taga någon enda flygskrift från dessa jäsande år i handen, hvarur icke också dessa
båda undertoner från reformatorns skrifter klinga oss till mötes. Äfven härom gäller
den klagan, som vi finna lagd i munnen på en munk: »Djäfvulen har fört Luther
in i alla land: de hafva slukat honom med hull och hår.»
Vi kunna från denna ståndpunkt någorlunda förstå, med hvilken oerhörd kraft
(alltsedan år 1520-21) den stora kampen har utkämpats. Icke af enskilda personer
- nationen hade rest sig till strid. Hvarthän rörelsens flodvåg gick, där ryckte den
med sig menige man i stad och på land. De högre klasserna splittrade sig visserligen.
Äfven bland dem grepos många af floden, andra däremot sökte göra den motstånd,
men de utgjorde ett ringa fåtal.
Reformatorns fiender utgjorde en brokig skara ur skilda grupper, och lika väx-
lande voro de motiv, som knöto dem vid det gamla. Alla de, som i folkets ögon
framstodo som »Antikrists anhang,» hade ju icke något val? alltifrån de andliga
riksfurstarne till den af lyckan gynnade prebendejägaren, den påflige »kurtisanen».
Alla dessa voro påfvens »tjenstehjon». »Biskoparne och deras underlydande (»tonsur-
bärare»)», utropar broder Henrik von Kettenbach, »äro till följd af sin ed förpliktade
att handla mot Gud och sanningen». Liksom en hvit korp förefaller då en biskop,
hvilken vågar att öppna dörrarne för evangelium.
I ej mindre grad än det höga kleresiet var den kyrkliga vetenskapen invecklad i
en kamp för tillvaron. Luther hade underminerat grundvalarne för den skolastiska
teologien. Kunna vi förtänka dess representanter, att de med alla medel värjde sig
mot förstöraren af deras stolta borg och i sitt hat mot honom öfverbjödo hvarandra
i ond äflan?
Kände dessa teologer - och den påfliga rättens lagkloke män gick det ej bättre -
sig träffade i sitt handtverk, så var »det heliga folket» - klostrens invånare -, som i sin
person skulle framställa den kristliga fullkomligheten, än värre medfaret. Kring deras
hufvud hade glorian af särskild helighet förbleknat; deras hela lif skulle vara förfeladt, ett
misskännande af tillvarons ändamål, ett slags finare egoism. Många togo reson och åter-
vände med lättadt samvete till världen som för framtiden samhällsnyttiga medlemmar,
om ej till och med entusiastiska medkämpar åt sin befriare ; en imponerande skara af
Luthers medhjälpare har framgått ur de mest olikartade ordnar. Jämsides härmed
funnos andra, som, en gång till följd af endast yttre skäl drifna till klostret, nu,
ledda af lika låga motiv, flydde ur sitt fängelse genom de dörrar, som Luther
öppnat. Huru många kloster hafva icke tömts på det viset! Men alltid fanns det, om
också ett relativt ringa antal, munkar och nunnor kvar, som framhärdade i klostret,
än på grund af ålder eller brist på anlag för ett borgerligt kall eller af bekväm-
lighet, än emedan de sårats i sina heligaste känslor genom förgripandet på deras
lifsideal. Dessa senare hörde inom kort tid till reformatorns häftigaste fiender.
Många af dem råkade in i ett ursinne, som blott alltför tydligt uppenbarade deras
inre vanmakt. Munkväsendet har ända in i våra dagar icke kunnat förlåta sin store
renegat det afbräck, som han tillfogat detsamma. Ännu i allra senaste tid hafva vi
hos en lärd dominikaner bevittnat det mest passionerade utbrott af detta raseri.
Mot sin vilja har han därmed aflagt ett vittnesbörd om Luthers oförvanskliga storhet.
Ty så friskt och kraftigt bröt här hatet fram, som hade brottet mot det heliga
nyss skett.
Äfven bland lekmännen voro många alltför gamla, för att de ännu skulle hafva
varit mottagliga för det nya. Är det redan svårt att på gamla dagar lära sig något
på annat sätt, så är det ju för flertalet omöjligt att lära sig »tänka på ett nytt sätt»,
att förnya hela sin tankevärld och det till och med i lifvets viktigaste angelägenhet.
Andra höllos äfven härvidlag tillbaka af sin böjelse för det makliga, sin tröga stånd-
aktighet eller religiösa slöhet, måhända till och med sin sedliga slapphet. Och hur
skulle det hafva kunnat fattas sådana också bland lekmännen, hvilka hade endast sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
