Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
TH. BRIEGER. REFORMATIONEN.
Kristus gisslas och korsfästes af prästerna.
goda gärningar du har inför dig i ditt hem, i ditt barn, som tarfvar alla sådana ting!
O, hur lycksaligt ett sådant hem och äktenskap vore, där sådana föräldrar funnes!
Förvisso vore det en rätt kyrka, ett utvaldt kloster, ja, ett paradis.»
Allt detta står att läsa i skriften »Om goda gärningar».
Emedan Luther kände sig så fast och säkert innesluten i Guds hägn för detta
och det tillkommande lifvet, stod han tillika med båda fötterna på fast mark. Intet
helvete och ingen skärseid förmådde skrämma honom. Gud har icke i beredskap
för sina barn några straff, hvilka inför den stränge domaren måste godtgöras genom
mödosam kamp, plågsamma botöfningar, genom arbeten af föregifven fromhet. Taladt
liksom ur hans eget hjärta var »Predikarens» ord i Gamla Testamentet, som han
anför i sammanhang med en af de förut meddelade satserna: »Gäck, ät ditt bröd
med glädje och drick med gladt mod ditt vin, ty Gud har redan länge haft välbehag
till dina gärningar. Dina kläder vare alltid hvita, och olja tryte icke på ditt hufvud!
Njut lifvet med din hustru, hvilken du älskar, under ditt fåfängliga lifs alla dagar,
hvilka han gifver dig under solen.» (Salomos Predikare 9, 7-9).
Det är en glad, verksamhetsiysten kristendom, som i synnerhet uppenbarar sig
i kärlek till nästan, hvilken evangelium lärt honom. Just detta har han också för-
kunnat i sin skrift »Om en kristen människas frihet». Där upphöjer han som »det
verkligt kristliga lifvet» ett sådant, där »tron i sanning är verksam genom kärleken
d. v. s. med lust och glädje går till den friaste tjenstskyldighets verk, i det han
rivilligt och för intet tjenar sin nästa».
Och Luther har icke förtröttats att ständigt på nytt tillropa sina samtida, hvilka
voro vana att som helgon betrakta den sig själf pinande munken och prästen-
celibatären, att tron, förtröstan till Gud skall framträda just i det borgerliga kallet,
endast i lifvet kan bestå profvet, endast i umgänget med världen, ej om man flyr
ifrån det, fegt söker undslippa alla dess frestelser, bekymmer, mödor, uppgifter, och
att det att tjena Gud består i att tjena sin nästa: »Kallas det att tjena Gud att krypa i
en vrå, att ej h varken råda eller hjälpa någon annan? Den som vill tjena Gud, han
skall blifva bland människorna och tjena dem, med hvad han kan». »Du har hustru,
barn, tjenstefolk, grannar, furstar, herrar och alla slags stånd och klasser; där finner
du nog att verka för, tjena där Gud». Följde världen detta råd, då behöfde ingen
längre vid slutet af sitt lif frukta, att han varit »i ett fördömligt stånd» och nu
måste börja att tjena Gud på särskildt sätt.
Så har Luther först bragt den jordiska kallelsen åter till heders, adlat af ven det
ringaste arbetet, återskänkt h var och en i sitt stånd glädjen och den inre tillfreds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
