Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 Angreppet på aflaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 TH. RRIEGER, REFORMATIONEN.
- båda flöto tillsammans till en enda handling. Denna aflat var »försoningen med
Gud» - utan omsvep hafva påfvarne upphöjt den som sådan.
Hvad hade man då att fullgöra för att blifva delaktig af denna oskattbara nåd? De
tiderna voro längesedan förbi, då det, för att man skulle kunna vinna full aflat, kräfdes
en besvärlig och farlig krigisk färd till det heliga landet eller åtminstone en vallfärd
till Rom. Ett par obetydliga handlingar af kyrklig fromhet, som icke kunde bereda
någon större besvär - det var allt, som fordrades, bortsedt från det, hvarpå det i
själfva verket ankom, för hvilket allt det andra blott var en förskönande bisak: det
klingande myntet. Genom städse alltmer öppna dörrar hade penningen dragit in i det
heligas tempel, hade Guds hus blifvit ett krämarehus. Hvarje gudlös människa kunde
köpa sig den välgörande vissheten att hafva befriat sina käraste från kval och pinor.
Utan att erfara ångerns smärta kunde enhvar köpa sitt aflatsbref. Hur lätt är det
då ej att begripa, hvilken outsäglig välsignelse ett sådant bref med sigill och allt
innebar! En oskattbar talisman, en tröst för ängsliga samveten, en ljuf hvilokudde
för de late och löje och jämväl en sköld för de fräcke, hvilka pockade på det påfliga
fribrefvet. Trotsigt kunde dessa senare förklara, att hvilken präst, som de än valde
och som endast mottoge deras bikt, måste gifva dem absolution från alla synder, hur
svåra och grofva de än voro, åtminstone från de timliga, och sedan till sist, när
döden förestode, vore tvungen att lösa dem från synden och dess följder, så att deras
själ utan fruktan och pina kunde omedelbart flyga upp »till den himmelska glädjen».
Så beskaffad var aflaten intill Luthers tid. Mot denna var det han uppträdde.
Man kunde från rent katolsk ståndpunkt bekämpa aflaten; redan mången gång
före Luther hade denna mer eller mindre skarpt angripits. Äfven de 95 teserna,
som ju helt och hållet voro afsedda blott för en lärd disputation, hålla sig – det
bör man lägga märke till - helt och hållet inom gränserna för den medeltida
kristendomen. För visso lefde redan en ny anda i Luther. Men ännu var han
icke själf medveten om den motsats, hvari denna stod till det gamla. Detta nya
kommer ju också icke här till uttryck; det bildar endast den svagt antydda
bakgrunden. Däremot förekomma teser, som tvifvelsutan strida mot det nya. Där-
jämte finnas andra, som åtminstone skenbart förneka det: detta är fallet i de satser,
där han opartiskt ställer sig på motståndarnes ståndpunkt för att uppvisa för dem,
att de själfva följdriktigt måste gilla hans bekämpande af ofoget. Att de i verklig-
heten kunde hafva en från hans afvikande mening, förekommer honom otänkbart. Då
måste de ju prisgifva sina egna föreställningar om värdet af ångern och de goda
gärningarne. Ofverallt talar en kyrkans lydige son, ja här framträder en i sin tro
på kyrkans öfverhufvud orubblig förtröstan: full af barnslig tillförsikt ser han upp
till påfven. Han betraktar som missbrukad praxis, hvad som dock, icke utan
påfvarnes förvållande, hade växt ut till en fast rotad kyrklig inrättning. Därför
hyser han också den brinnande öfvertygelsen, att han handlar i påfvarnes anda, när
han bortskär aflatens alla för det religiösa lifvet skadliga utväxter. Däraf den lyckliga
sorglöshet, hvarmed han går till verket.
I denna bekymmerslöshet har han i sanning gjort rent hus. Trädet var knappt
att känna igen efter hans snitt. Ett mäktigt hugg - och hela synd-aflaten sjönk
till marken: »påfven kan icke förlåta någon skuld», »påfvens aflat förmår icke bort-
taga den allra minsta synd». - Ett andra hugg, lika mäktigt: »påfven hvarken vill
eller kan efterskänka några andra straff än dem, som han själf pålagt». Därmed
föll en dubbelgren från trädet: dels skärseldsaflaten; ty de straff, som skola utstås i
skärselden, har påfven icke ådömt; dessutom sträcker sig hans makt ej så långt;
dels efterskänkandet af de timliga syndastraffen öfver hufvud: med Guds straffdomar
i detta lifvet har aflaten icke något att skaffa; den är uteslutande en rest af de
botstraff, som kyrkan pålägger.
Som vi finna, återföres här aflaten till sin ursprungliga form, till sina synnerligen
ringa ansatser.
Men teserna låta oss äfven tydligt förstå, hvarför en dylik inskränkning var af
nöden. Aflaten är en förkastlig räddhåga för botens hälsosamma verk, dödandet af
själfviskheten; den är en feg flykt undan straffet. Hvilken lättfärdighet att på så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
