Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 Fåfäng stormlöpning mot påfvedömets tyranni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅFÄNG STORMLÖPNING MOT PÅFVEDÖMETS TYRANNI.
219
trädande, hans kamp mot den påfliga kurian i Avignon. Som en gammaltestamentlig
profet dundrar han mot denna »det nya Babels syndapöl», men till just detta hof
känner sig »prebendejägaren» Petrarca alltjämt ånyo dragen. Äfven i sina »moraliska
strider» har han icke drifvit det längre än till ord. Han prålar med dem. Offentligt
aflägger han sin »bikt» - ett slags imitation af de »Bekännelser», i hvilka engång
Augustinus i den antika retorikens stil afslöjade de inre slitningarne hos sin Faust-
natur. Det är en färgprunkande målning af ett i sitt inre fridlöst sinne, där man dock
saknar ett; religiöst och moraliskt allvar.
Man har visserligen fällt det omdömet, att »den oaflåtliga kampen mellan djupt-
liggande motsatser, skilda bildningselements väldiga brottning sinsemellan» särtecknar
Petrarca som »den moderna individualistiska människan». Det kan likväl vara
fråga om, huruvida
man med rätta kan
tala om »djuptliggan-
de» motsatser hos Pe-
trarca. Men under för-
utsättning att sådana
verkligen förefunnits,
måste vi likväl genast
tillägga, att han blott
på ett alltför flyktigt
sätt gifvit sig i kast
med dem. Och fram-
för allt: det är icke
dessa motsatser, som
vittna om den moder-
na människan. För
kännaren af den me-
deltida kristendomen
äro sådana motsat-
ser, som vi finna
hos »humanismens fa-
der», bekanta före-
teelser; det nya här-
vidlag är endast skru-
dens antika veck. Det _
är icke tvedräkten mel- Fetrarca
lan kristendom och
hedendom, ett nytt
och ett gammalt bild-
ningselement, som ut-
spelas hos honom,fast-
mer den gamla slit-
ningen mellan hans
samvetes kraf och de
motspänstiga böjelser,
som sträfvade efter
herraväldet öfver ho-
nom. Men hans sam-
vete har i samdräkt
skolats af kristendo-
men och den hed-
niska filosofien. Hans
tids konventionella
kristendom, var också
hans egen. Det var en
kristendom af »andra
eller tredje graden»,
hvars makt öfver sin-
nena icke minst be-
rodde på förkunnel-
Efter ett gammalt kopparstick. sen af de fruktansYär-
da straffen i en till-
kommande värld. Denna kristendom lät honom öfver hufvud icke känna någon
motsats till den hedniska visheten: Kristus och den stoiska filosofiens upphöjda
dygdläror voro lika sanna normer för honom. Därför låg det säkert icke något
osant bakom, när han med eftertryck bedyrade sin kristendom, när han prisade
den kristna religionen »som den enda och fasta grundvalen för all sann vetenskap»,
hvarpå människoanden kan bygga, och då han utropade: när det var fråga om
religionens högsta sanningar, om evig frälsning, - då vore han hvarken ciceronian
eller platoniker utan kristen!
Äfven Petrarcas förhållande till kyrkan var enkelt och skilde sig från mängdens
endast genom ett obetydligt drag. Religionens kärnpunkt utgjorde äfven för honom
»tron» d. v. s. tilltro till kyrkan och lydig underkastelse under dess dogmer och före-
skrifter. Han förmådde blott ej, såsom massan, blindt och med uppgifvande af
hvarje egen åsikt underordna sig den auktoritetstro, som sökte slå äfven honom i
fjättrar. För en man med hans bildning måste det vara tillåtet att pröfva de olika
meningarne och att sätta sig till doms också öfver själfva kyrkan. Men han har
gjort ett synnerligen blygsamt bruk af den särskilda fullmakt, som han härigenom
tog i anspråk för egen del. Bortse vi från hans klagovisor öfver det sedliga fördärfvet
inom kyrkan, så har han i fråga om denna fördömt blott ett: dess moderna
teologi, skolastiken. Men äfven denna bekämpade han utan allvar, ty han har ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
