Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 Fåfäng stormlöpning mot påfvedömets tyranni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Det är ej heller underligt, att denna anda ännu i sekler visat sig oöfvervinnelig
obetvinglig ända till medeltidens sista dagar. Ty det är uteslutande denna sega
obetvinglighet, som håller den döende medeltiden vid lif. Den går under i samma
ögonblick, som den lider sina första afgörande nederlag - icke genom något yttre
våld utan till följd af en annan, ny anda, en senare och djupare religiositets anda.
2. Fåfäng stormlöpning mot påfvedömets tyranni.
Ännu genom århundraden har, som nämndt, den romerska andan visat sig obesegrad.
Väldrogo sig mot slutet af medeltiden svåra stormar tillsamman öfverpåfvedömet, och det
fanns tider, hvarunder det föreföll, som om dess envälde snart skulle få sitt slut. Det
hierarkiska öfvermod, hvari det gripit efter ett oinskränkt världsväldes tömmar, fick
en stöt, när i början af 1300-talet Bonifacius VIII fick att göra med ett konungadöme,
som förmådde stödja sig på en hel nations vilja. Hvad som trots de våldsammaste
ansträngningar icke lyckats kejsaren, det förmådde den franske konungen: han satte en
damm för den påfliga härsklystnaden. Ja, inom kort kunde konungarne i Frankrike,
sedan Clemens V, en f. d. fransk prelat, hade förlagt det påfliga residenset från
världens hufvudstad Rom till Avignon, en liten stad i Provence, skryta med det
oerhörda företrädet att i kristenhetens öfverherde, allt framgent erkänd af hela Väster-
landet, ega ett fogligt verktyg för sina nycker. Visserligen voro de avignonska påf-
varne icke sinnade att uppgifva det minsta grand af sina nedärfda anspråk och
rättigheter utan sågo sig tvärtom i stånd att, i sin osläckliga törst efter makt och
rikedom, utom Frankrike öka sitt välde. Men trots detta måste ifrågavarande ovärdiga
beroende föra med sig en ej alldeles ofarlig minskning i deras allmänna anseende.
Och hur mycket större afbräck måste icke deras anseende lida, när under de sista
decennierna af 1300-talet påfvedömets fördärfliga klyfning inträffade. Då fick Väster-
landet, som nu själft uppdelades i tvenne fientliga läger, - ty hvart land var nöd-
sakadt att bestämma sig för endera af de båda påfvarne - under mer än en mansålder
upplefva det beklagansvärda skådespelet, hurusom den romerske och den franske
påfven under förskräckliga förbannelser ömsesidigt lyste hvarandra i bann. Och
samtidigt drefs deras misshushållning genom ett system af förtryck och utpressningar,
under hvilket särskildt det olyckliga Tyskland fick lida, till en dittills okänd höjd.
Då förspordes månget högt uttaladt tvifvel på rättmätigheten af ett oinskränkt påfve-
välde och höjdes än flere klagomål, till och med från de mest nitiska bland kyrkans
representanter. Man gjorde farliga jämförelser med kyrkans äldre, afgjordt lyckligare
skeden. Allt starkare blef ropet på ett allmänt kyrkomöte. Än med lugn tillförsikt,
än med stormande hänförelse begärde man ett sådant såsom det enda men ofelbart
verkande botemedlet för den kyrkliga organismens sjukdom. »Kyrkans reformerande
till hufvud och lemmar», i främsta rummet hvad hufvudet beträffar, var lösen. Men
hvem skulle inkalla kyrkomötet? H vilken skulle taga reformerandet om hand? Från
kejsardömet var ingenting att vänta, knappast mera från de oeniga furstarne. I
detta trångmål kom vetenskapen kyrkan till hjälp. I egenskap af »kyrkans sanna
ljus», hvilket aldrig lidit någon fördunkling, trodde den sig ega kraft att förjaga
den närvarande tidens dystra mörker genom gryningen af en ny dag. För första
gången kände den sig som en stormakt i historien. Den reste sig till handling
i sitt högkvarter, universitetet i Paris, och ej utan resultat. Det är de lärdes ifriga
agitation och skickliga bearbetande af allmänna opinionen, som man har att
tacka, dels för att kardinalskollegierna kring de båda påfvarne, som segt fasthöllo
vid sina rättigheter, räckte hvarandra handen till schismens undanrödjande och
till utlysande af ett allmänt kyrkomöte, dels för att furstarne, upptända af nit
för kyrkans reformerande, understödde detta företag. Men äfven det torde veten-
skapens målsmän kunna betrakta som en verkan af sitt ord, att hos biskoparne
en åstundan väcktes att på en allmän kyrkoförsamling, vid hvilken de såsom repre-
sentanter för hela den västerländska kristenheten finge spela hufvudrollerna, söka
återförvärfva de nedärfda rättigheter, hvilka genom påfvarnes åtgörande så kännbart
reducerats. Men de voro dåliga diplomater, och ännu sämre sådana voro, med alla
sina fint genomtänkta kammardoktriner, de lärde, som på koncilierna strålade i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
