Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 1400-talet (Quattrocento). Konstnärer, lärde, skalder och helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
K. BRANDI, RENÄSSANSEN.
sfär, men hvem kan påstå, alt hans naturell var förhärskande i denna omgifning?
Man prisgaf ej någonting, som egde verkligt kulturellt värde. Liksom man flitigt
läste Dante, åter försökte dikta i Petrarcas och folkvisans stil, så fasthöll man äfven
vid de platonska diskussionernas form, och Marsilio Ficino förlade till Careggi
skildringen af en vitter bankett efter mönstret af Platos symposium. Tal höllos
och samtal fördes om världskunskapen och skalderna, om det praktiska och det
kontemplativa lifvet och om kärleken. Man var humoristiskt intresserad och tyckte
om folkspråket, man snuddade vid det frivola och trodde sig likväl ofta vara helt
religiös. Det väcker ingen förvåning,
att i denna krets Botticelli på samma
gång illustrerade Dante och Boccac-
cio, afbildade sina madonnor som
själfulla damer och målade i Polizi-
anos stil men med hänsyn till upp-
finningen efter lärda uppgifter »Ve-
nus födelse» och de först nyligen
riktigt tolkade bröllopsbilderna: skal-
dens förening med satiren och Mer-
curii bröllop med filologien; i det
hela de första betydande försöken
att omdikta de antika formerna ef-
ter en själfständig uppfattning. Det
var ett böljande virrvarr af stäm-
ningar liksom en vårmorgon, när
man sentimentalt uppmjukade det
antika motivet och i stället öfver-
satte till antiken det kristna tän-
kandets figurer; hur märklig är icke
den nakna ängeln framför Signo-
rellis madonna i Perugia och på
samma gång huru omöjlig! Sandro
Botticelli var icke egentligen målare,
men tolk och är af oskattbart värde
för oss. Vännerna i Careggi voro visst
icke så blyga som hans bilder, men de
voro emellanåt fullt lika sentimen-
tala. Deras strålande daggicktillända,
och folkets oro skulle underrätta dem,
att de icke bodde på »de saliges öar».
Lorenzo Medici hyste så stort
själfförtroende, att han icke aktade
på tidens tecken, förrän olyckan var
där i Pazziernas sammansvärjning
1478. Komplotten var länge förberedd, och högt uppsatta personer utom Florens
voro invigda i den. Under högmässan i domen, just när prästen upplyfte hostian,
störtade sig legda mördare öfver de furstliga bröderna. Den vackre Giuliano föll ge-
nast; Lorenzo räddades endast med knapp nöd af Poliziano till den närbelägna sakri-
stian. En våldsam reaktion mot nedärfdt eller begynnande tyranni upplefde man då
för tiden i mer än ett herradöme; i Florens utgick den från de förnäma familjerna,
öfver hvilka Mediceerna allt hänsynslösare höjt sig. Tumultet i domen och på gatorna
var stort, men ännu en gång segrade huset Medicis anhängare. Nu försökte Lorenzo
utan omsvep att införa tyrannväldet. Han tog staten och offentliga medel i anspråk
för sin egen räkning, och om också hans stolta personlighet genom hans mod och
beslutsamhet bestod profvet, så grep den djupa förbittringen öfver hans styrelse om-
kring sig så i denna gammaldemokratiska och gammalkyrkliga stad, att det inom
kort endast behöfdes en ledare, som betydde något mera än en vanlig signore. En
sådan ledare kom - i dominikanermunken Girolamo Savonarola.
Fra Bartolomeo, porträtt
af Girolamo Savonarola.
I San Marcos
kloster, Florens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
