Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Det västerländska statssystemets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
ordning, hvarmed dock ej i vanliga fall den enskilde kristne undersåten hade att skaffa.
Allt detta gällde dock blott i fråga om världsliga ting. Gällde det Guds ord, så stod
det lika fast för Luther som för de forna påfvarne, att man måste lyda Gud mer
än människor. Men den kristne såsom sådan hade ej ens då rätt att resa sig mot öfver-
heten; han hade blott att vägra lydnad och sedan lida allt hvad däraf månde följa.
Endast om hans närmaste öfverhet, t. ex. hans kurfurste, tordes taga på sitt ansvar
att med vapenmakt trotsa sin öfverhet kejsaren, blef det rent af en samvetsplikt för
den enskilde att lyda sin furste, såframt han var öfvertygad därom, att denne här-
utinnan utöfvade sin goda, nämligen sin världsliga rätt, ty eljest hade fursten ej
heller såsom kristen någon annan rätt och plikt än martyrskapet. Men hvem, om
ej »läroståndet», hade till uppgift att undervisa fursten om hans plikt såsom kristen
öfverhet? Furstens öfverhetsplikt sträckte sig längre än till Guds ords försvar i en
sådan världslig konflikt. Äfven omedelbart till ordets omvårdnad inom den kristna
församlingen egde han alt medverka i kraft af. sitt kall. Luther upptog från den
äldre traditionen den världsliga maktens plikt och rätt att »reformerande» ingripa i
kyrkans andliga trångmål. Och eftersom hans »reformation» gick så mycket djupare,
tillerkände han öfverheten så mycket större befogenheter, likväl alltid så att dessa
befogenheter, i öfverensstämmelse med hans hela åskådningssätt, hänfördes till den
världsliga rätten. Men det var »läroståndet», predikanterna och teologerna som med
åberopande af Skriften hade att afgöra, när det var öfverhetens kristliga skyldighet
att begagna sig af sin världsliga makt och rätt till kristendomens skydd och förkof-
ran. På detta sätt fick den andliga makten såsom »lärostånd» igen mycket af det
inflytande, som hade gått förloradt för hierarkien.
I den ursprungliga lutherska förkunnelsen ligger således omedelbart hvarken upp-
häfvandet af kristenheten såsom det universella samfundet eller de särskilda stater-
nas afsöndring från hvarandra eller afgränsningen mellan stat och kyrka såsom tvenne
olika samfund. Likväl banades väg för dessa förändringar genom förnekelsen af
den kanoniska rätten, grundvalen för kyrkans universella författning. För såvidt
som reformationen utbredde sig och dess framsteg till en viss grad måste erkännas
äfven af motsidan, kom därför kyrkans vidare utveckling, inom båda lägren, i be-
roende af den världsliga rättens, den enda af protestantismen erkända rättens väx-
lande ingrepp. Sålunda medgafs efter hand och definitivt genom religionsfreden i
Augsburg, å kejsarens och Tyska rikets vägnar och enligt riksständernas inbördes
aftal, att skilda bekännelsesamfund upprättades inom kristenheten, att de protestan-
tiska landsfurstarnes världsliga makt förstärktes med befogenheter, som undandrogos
från den andliga makten, att särskilda landskyrkor fingo organiseras uteslutande
efter landsherrens egen ompröfning. Därmed hade omhvälfningen ingalunda ännu
blifvit fullt utpräglad, men inom Tyska riket, som själft ingenting annat var än ett
alltmer upplöst maktområde för det ofullgångna universella kejsardömet, förebildades
småningom principerna för kristenhetens förvandling till ett världsligt statssystem.
Faktiskt, om också icke principiellt framträdde denna omdaning i erkännandet af
sådana riken, som, utan att någonsin hafva stått i verkligt beroende af kejsardömet,
under reformationens inflytande och genom sina härskares maktspråk formligen fri-
gjordes från påfvedömet och organiserades på grund af hierarkiens underkastelse
eller undertryckande till den politiska sammanslutningens förmån. England, Skott-
land, Danmark, Sverige hade icke därmed afsöndrat sig från kristenheten, de ville
ej ens bestrida kejsardömets anspråk såsom den förnämsta öfverheten inom kristen-
heten, såsom dess »monarki» enligt den häfdvunna terminologien.
Men det fanns äfven en annan reformatorisk åskådning än den, som utgick från
den världsliga öfverhetens rätt och plikt att själfmant öfvervaka Guds ords förkun-
nelse och efterlefnad. Calvinismen höll lika strängt, med samma religiösa ofördrag-
samhet, som papister och lutheraner på kristenhetens enhet. För dess uppfattning
var dock kyrkan ett förbund af särskilda församlingar i öfverensstämmelse, såsom
det troddes, med Nya Testamentets vittnesbörd om det urkristna samfundslifvet, men
i själfva verket snarare på grund af omedvetna traditioner från reformkonciliernas
betraktelsesätt. Hvarje myndighet inom kyrkan härstammade från församlingarnes
val och fullmakter, men församlingsmedlemmarne själfva voro såsom troende bundna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
