Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Det västerländska statssystemets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
emellan krigförande konungar och dryftningar af undersåtars befogenhet till själiför-
svar mot rättskränkande tyranner.
Det får icke förbises, att ännu under detta skede af Europas historia kyrkan icke
betyder ett religiöst samfund allenast af troende och prästerskap, utan tillika den
såsom ett politiskt helt tänkta och till en viss grad ordnade kristenheten. Den mo-
derna skillnaden emellan kyrka och stat är en frukt af medeltidskyrkans sönder-
fallande, som förbereddes just af ansträngningarne att upprätthålla och betrygga dess.
enhet.
Reformkoncilierna misslyckades i sina närmaste och åsyftade uppgifter. Den
kyrkliga enheten i påfvedömets form återställdes visserligen, men i det hela taget
emot deras vilja, på andra villkor än hvad de eftersträfvat och mera till skenet än
i verkligheten. Kyrkans »reformation till hufvud och lemmar» kunde icke genom-
föras enligt deras program i sammanhang med enhetskrafvet. De reformer, som
proklamerades, kunde endast i någon mån komina till stånd på centralisationens-
bekostnad. Det visade sig här, liksom så ofta eljest i historien, att ett enhetligt
reformarbete icke kunde uppbyggas nedifrån genom de många viljornas frivilliga
samling utan en öfverordnad och erkänd auktoritets ledning.
Men själfva detta experiment var betydelsefullt och följdrikt för kommande tider.
När kyrkan själf, icke såsom en af Gud instiftad anstalt, utan såsom hela den kristna
menigheten, tänktes innehafva den högsta och bestämmande makten öfver sin rätts-
ordning, suveräniteten i dess fulla omfattning, så innebar denna tankes tillämpning
ett föredöme, som icke förfelade sin verkan äfven i andra politiska kretsar och strider.
Visserligen var det icke helt enkelt massan, summan af de enskilda troende, som
ansågs beklädd med kyrkans suveränitet. Kyrkan var ett samfund af korporationer,,
som hvar för sig enligt sina särskilda lagar och funktioner egde att medverka till
den suveräna viljans uttryck. Men det väsentliga i denna nya uppfattning var dock,
att den i sista hand bestämmande viljan skulle framgå såsom ett formellt resultat
af många särskilda underordnade viljors beslut. Därmed öppnades fältet för en hel
mängd offentliga rättsbegrepps och rättsfrågors grundligare behandling. Det allmänna
konciliet, sådant det fattades af dess ledande män, kan sägas vara det första euro-
peiska parlamentet, »parlamentens moder» i en helt annan bemärkelse än den, som
kan tillerkännas vare sig det engelska eller något annat partikulärt riksmöte. Det
är den teoretiska och praktiska konciliepolitiken, som Europas statsrätt företrädesvis
har att tacka för den skarpare utpräglingen af sådana institut som representantska-
pet, valmansmandatet, majoritetsrätten, arbetet i »deputationer» och utskott m. m.
Därifrån öfverfördes de till andra, rent världsliga församlingar, antingen genom ome-
delbar efterbildning, såsom vid den tyska riksdagen (och efter dess mönster i flere
andra land), eller genom inflytelser, som förmedlades af den vetenskapliga eller
agitatoriska litteraturen. Framför allt går den af kyrkomötet häfdade och utöfvade
suveräniteten igen i de parlamentariska anspråk, som gjort så märkliga insatser i det
nyare Europas statsutveckling.
Konciliesuveräniteten själf strandade på omöjligheten att genom växlande majori-
teter samla och leda kyrkans styrelse och förvaltning i en månghöfdad församlings
namn. Däremot åvägabragtes det icke afsedda resultatet att öfverflytta viktigaf sty-
relsebefogenheter till särskilda politiska makter, som sålunda hvar för sig förstärktes
i sina sträfvanden efter fullt själfständig myndighet inom sina egna områden. Påfve-
dömet kunde frigöra sig från de af kyrkomötet pålagda banden och reformplikterna
och ånyo taga sin allmakt i anspråk, men dessa framgångar köptes med eftergifter
till de världsliga makter, hvilkas bistånd den heliga stolen måste anlita mot sina
parlamentariska medtäflare, och med den återställda suveräniteten blef det därför i
verkligheten vida klenare beställdt än förut. Äfven konciliet, enkannerligen det sista
och långvarigaste i Basel, måste förfara på samma sätt, och dess reformdekret blefvo
snarare vapen, som ställdes till de världsliga bundsförvanternas förfogande, än uttryck
för dess egen maktfullkomlighet och dess kyrkoförbättringsnit. Det svåraste neder-
laget, icke blott för konciliet utan äfven för kyrkans egen helgjutenhet, betecknades
af uppgörelsen med husitismen i Böhmen, där för första gången, för att hämma de
farligaste kätteriernas rotfästande och utbredning, en särskild nationalkyrka med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
