Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Mähren och Böhmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄHREN OCH BÖHMEN.
669
Konung Ottokar II: s af Böhmen grafvård, af Peter Parler i S:t Veits döm i Prag.
konung Ottokar blef öfvergifven af den böhmiska adeln och måste afträda sina
tyska besittningar. Före den afgörande striden på Marchfältet uppfordrade Ottokar
polackarne att värna Böhmen som sitt eget utanverk, »en skyddande mur mot
Tysklands omättliga äregirighet». Men konungens egen mähriska reserv svek honom
på själfva slagfältet, under det att hans gamla fiender ungrarne hade slutit sig till
tyskarne. Så förlorade han både krona och lif.
Mycket hade Böhmen att lida under brandenburgarnes förmynderskap för
konungens son, men ur den plötsliga förmörkelsen uppsteg Przemyslidernas rike till
en ny, än större glans utan synnerlig personlig förtjenst å hans sons, Wenzel 11: s
sida, hvilken ju Dante förebrådde, att hans ridderlige fader var mera man i sin linda
än han vid mogen ålder. Till besittningen af Böhmen, Mähren och Oberlausitz
kom nu ett afgjordare beroende å de schlesiska furstarnes sida, Krakaufurstendömet
blef honom erbjudet (1291) och kort därefter Storpolen med Pommern (1300), hvarvid
adeln uttryckligen framhöll den nära språkliga, d. v. s. nationella, släktskapen mellan
böhmare och polackar. Så blef Wenzel, som gift sig med den polske konungens
dotter, krönt af ärkebiskopen i Gnesens katedral trots kurians motstånd. Ja vid
arpadiska ättens utgång tillföll ock den ungerska konungakronan hans son. Denna
måste han visserligen snart uppgifva till Karl Robert af Anjou, men Polens besittning
blef oantastad. Då dog Wenzel II. Hans son beredde sig till strid om Polen,
men blef mördad i Olmutz 1306, man vet hvarken af h vem eller h varför, och med
honom utslocknade Przemyslidernas ätt, liksom förut Arpadernas i Ungern och snart
Plasternas i Polen. Inre förvirring hotade nu åler Böhmen. Den förste Habsburgaren
där kunde ej bevara sin krona, herlig Henrik af Kärnten, som var gift med Wenzel III:s
syster, icke heller. Men den tredje främlingen Johan af Luxemburg, kejsar Hen-
rik Vllrs son, som fick kronan med Wenzels yngre syster Elisabeth, lyckades hålla sig
kvar, ehuru han som en vandrande riddare tillbragte mer än 20 af sina 27 sista
regeringsår utanför Böhmens gränser (1310-1346). Han lyckades emellertid att med
Böhmen förena markgrefskapet Eger, som ehuru beläget inom Böhmens kitteldal
först nu förvärfvades som län af Ludwig af Bayern. Han vann ock Oberlausitz,
och de schlesiska hertigarne svuro honom trohetsed. Riket fick således nu de
gränser, som det i hufvudsak behöll till det tretliåriga krigets dagar. Men i det
inre lemnade den slösaktige och i det franska hoflifvet och politiken helt och hållet
införlifvade Johan allt efter sig i förvirring: »Baronerna hade blifvit tyranner, som
ej fruktade konungen, emedan de sinsemellan delat riket», säger hans son Karl,
som blef rikets återupprättare (1346-1378).
Ehuru denne kloke och plikttrogne furste tillhörde en tysk släkt och fått sin
uppfostran i Frankrike, efter hvars konung Karl IV han fått sitt namn, blef han
dock som konung förtrogen med alla böhmiska förhållanden och väckle det för-
summade tjechiska språket till nytt lif. Han rekommenderade dess studium åt
tyska furstar i själfva Gyllene bullan och befallde de tyska borgarne i Böhmens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
