Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Slaverna i Västern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
miltschanernas land och gifvit det åt sin trogne vän, den böhmiske konungen Vratislav.
Af liknande grunder upprepades detta 1158 af Fredrik I gentemot den böhmiske
Wladyslaw, och sedan denna tid förblef (med ett kort afbrott) den delen af Meissen
under Böhmens krona. Detta hindrade icke, det befordrade tyskarnes invandring,
som längs den gamla vägen förvandlade slaviska byar till de städer, som i det
14:de århundradet förenades till sexstäderna (Bautzen, Görlitz, Lauban o. s. v.), hvilka
drefvo bergsbruk i det bergiga och skogiga höglandet och satte sin prägel på
hela området, äfven där det förblef slaviskt. På samma sätt gick det med Lausitz,
som slutligen (1376 genom köp) äfven kom till Böhmen. Först i det 15:de århundradet
uppträda de ohistoriska namnen »Oberlausitz» för landet Görlitz och Bautzen,
»Niederlausitz» för det gamla Lausitz.
Det gamla slaviska elementet krympte starkt tillhopa. Gamla tekniska uttryck
bevarades väl för landtbefolkningen, för de lifegne Smurden, för de beridne Mithasen,
för byarnes äldste Suwanen, för jordräntan Zip, men språk och särmärken trängdes
oupphörligt tillbaka och resterna utplånades snart. Så blef i Anhalt det »vendiska»
språket förbjudet vid domstolarne 1293, i Allenburg, Leipzig och Zwickau 1327,
i Meissen först 1424. Kyrkan befordrade germaniseringen. Enstaka blef biskopens
af Meissen exempel 1490, då han förordnade, att kyrkoherdar, som ej kunde
vendiska, skulle hålla sig vendiska kaplaner, annars förlora sina gäll. Han var
också till börden polack. Först i 16:de århundradet tog man sig varmare an deras
andliga behof, sörjde för uppbyggelseböcker och språkkunniga präster, och så har
en rest af dessa serber (sorber) kunnat hålla sig mellan Bautzen och Kotlbus ända till
våra dagar, språkligt och konfessionellt inbördes olika (katolska lågsorber i Preussen,
protestantiska högsorber i Sachsen).
Det underligaste är, att till och med där furstarne och adeln förblefvo slaviska -
kyrkan och städerna voro det aldrig - såsom på Rugen och i Pommern, upprepades
samma process inom nästan samma tid. Den kristna och tyska kulturens öfverJäg-
senhet fällde utslaget på en gång och först vid hofven, där tyskarne hastigt ökades och
tyskt språk och tyska seder snart liksom i städerna blefvo enrådande. På Rugen
dog redan 1404 den siste, som talade slaviska, och i Pommern hafva blott i den
forna polska andelen (Lauenburg, Biitow) enstaka »kaschuber» hållit sig, d. v. s.
slaver, som äro polackarnes närmaste anförvanter.
Så hafva de förluster, som de germanska folken lidit i Gallien, Spanien och
Italien, åtminstone till en del blifvit ersatta på slavisk mark. Under det att där de
germanska eröfrarne fullständigt romaniserades under tidens lopp, fällde här eröfrarnes
kultur utslaget i motsatt riktning. Hvilken betydelse denna germaniseringsprocess
haft för Tysklands folk, är klart genom det nakna faktum, att Dresden och Leipzig,
Berlin och Potsdam, Lübeck (de obotritiska furstarnes gamla hufvudstad) och Stettin
en gång voro slaviska anläggningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
