Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Letter och litauer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LETTER OCH LITAUER. 655
Vitovt närde stora planer att återvinna hela Preussen, sitt »fädernearf». Äfven
polackarne, som voro missnöjda öfver konung Wenzels partiska skiljedom, ville slåss
»till ordens fördärf och tillintetgörelse». Så kom det till ett afgörande i trots af de
bägge Luxemburgarnes fredsmäkling, i trots af alla fördrag, vapenstillestånd och
freder. .
Den 15 juli 1410 stod slaget vid Tannenberg och Grunwald på preussiskt om-
råde. Orden hade uppbådat den starkaste makt, som den någonsin fört i fält, äfven
värfvade krigare och talrika »gäster», t. ex. furstarne af Stettin och Öls. I trots af
fotfolk och kanoner hörde slaktningen helt och hållet till den medeltida typen, där
det tunga rytteriet fällde utslaget. Till antalet voro de förenade polackarne och
litauerna öfverlägsna, men redan vid första anfallet upplöstes den vänstra flygeln,
som utgjordes af litauer, ryssar och tatarer och blott två smolenska fanor förenade
sig med den polska hären. Men denna vacklade icke, och när stormästaren lät
hela reserven rycka fram i våldsam fart och nästan kommit till det polska riks-
baneret och bragt konungen i lifsfara, svek honom lyckan. Han föll själf, likaså
ordensmarskalken och de flesta riddarne, och nu vände sig ordenshären till flykt
och blef öfverriden af sina förföljare, hvilkas förluster voro obetydliga i jämförelse
med de preussiska. Lägret och vagnborgen med sina för polackarne afsedda bojor
föllo i segrarnes händer, och de ryckte utan uppehåll fram till Marienburg.
Dagen nedbröt ordens makt för alltid - icke på grund af förloradt folk och
material, som Tyskland, hvars sympatier alltid helt och hållet stodo på ordens sida, lätt
kunnat ersätta, utan emedan det visade sig, på hvilka svaga fötter orden stod i
eget land. På nederlaget följde omedelbart de preussiska städernas och landsridder-
skapets affall till den segrande konungen. Elbing, Thorn, Braunsberg o. s. v. form-
ligen täflade att uppsäga orden tro och lydnad, och ridderskapet hade redan på
slagfältet betänkligt sviktat i sin trohet. Ty orden hade i trots af sin mönstergilla
förvaltning till sist visat sig vara en obekväm landsherre. De främmande krigar-
munkarne växte aldrig fast vid landet, inhemske män beklädde aldrig högre ämbeten,
städerna kunde väl glädja sig åt själfstyrelse inåt, men huru långt voro de icke från
hvarje beslutanderätt utåt, som deras systrar i hansan kunde glädja sig åt; ja till
och med för deras handel stängde orden ofta vägarne i sitt eget intresse. Dess-
utom började preussarne alltmera att känna sig som ett folk, ett nytt folk af
preussare med ett gammalt namn, för hvilket ordensmakten blef en tryckande boja.
Ännu kunde orden segra i slaktningar, uthärda belägringar, köpa gynnsamma skilje-
domar och vinna den allmänna meningen i Tyskland, men sitt existensberättigande
hade den förlorat, och det sega fasthållandet vid det gamla, den afvisande hållningen
gentemot ständer och städer gjorde ordensherradömet alltmera förhatligt och lät
blickarne alltmera begärligt sväfva öfver till Polens frihet, i synnerhet som Preussens
ekonomiska läge alltmera försämrades och omkostnaderna för kriget eller den stän-
diga krigsberedskapen blefvo alltmera oöfverkomliga.
Marienburg, mot hvilket den segrande hären vände sig, hade väl kunnat öfver-
rumplas men aldrig eröfras; belägringen drog därför ut i längden, och därtill kunde
icke adelsuppbådet brukas. Framgångarne blefvo så delade, att freden af 1411,
frånsedt en tryckande krigsskatt, nästan blott återställde förhållandena före kriget.
Men det var en opålitlig fred, som städse måste lappas, tills orden 1423 fullständigt
uppgaf Samaiten och därmed afstod från att förena Preussen och Livland. Dess-
utom blef den livländska afdelningen, som ju städse varit mer eller mindre lemnad
åt sig själf, alltmera själfständig, så att bägges vägar alltmera skildes, under det att
Polen och Litauen allt fastare förenades. Så blefvo på unionsdagen i Horodlo
1412 polska inrättningar införda i Litauen (palatiner och kastellaner till en början
blott i Vilna och Troki), den katolska litauiska adeln blef fullt likställd med den
polska och fick åtnjuta dess nästan obegränsade frihet, gemensamma möten organi-
serades; slutligen bestämdes, att efter de regerande furstarnes död hvarken konung
skulle väljas i Polen utan litauiskt samtycke eller storfurste i Litauen utan polskt
samtycke.
Sedan den tiden börjar utbredningen af polsk kultur, seder och språk långt öfver
det polska folkets gränser. Jagello förblef väl främling, så länge han lefde, men hans hof,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
