Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ryssarnes rike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
634 A. BRttCKNER, SLAVERNAS INTRADE I VÄRLDSHISTORIEN.
Bogoljubskij, försmådde redan Kiev, där han insatte andra än storfurstar, och tog
själf titeln storfurste (af Vladimir). Hans storfurstedöme omfattade snart hela Norden
(utom Novgorod), och när den fruktade och hatade fursten hade blifvit mördad, för-
stod hans broder och efterträdare Vsevolod icke blott att behålla denna första rang-
plats för Suzdal-Vladimir utan också att utbreda dess makt öfver Södern. Rjazan
och de tjernigovska furstesätena blefvo honom underdåniga.
Alldeles egenartad blef Novgorods ställning i Norden. En urgammal stad, som
blott stod tillbaka för Kiev, hade Novgorod förstått att värna sin själfstyrelse, under
det att Kievs gick förlorad till furstarne. Allt mäktigare och rikare blef detta handels-
centrum, som monopoliserade förbindelsen mellan Ryssland och Västern, Visby och
hansan. Det säges hafva förvärfvat sina privilegier af Jaroslav den Vise för sina tjenster
under tronföljdsstriden, men det torde endast varit en bekräftelse på gammal rätt.
I sitt aflägsna och skyddade läge bakom sumpmarker, som blott under vintern kunde
passeras, lyckades det bevara sin själf ständighet, äfven gentemot sin furste, som det
snart valde efter sitt eget goda behag. Endast hafvet och Västern blefvo stängda för
novgorodernas företagsamhet, enär de af brist på en egen sjömakt icke förmådde
hålla sig kvar där i täflan med gottländingarne och hansan; däremot utvidgades
utomordentligt deras besittningar och inflytande inåt land. I en vid båge öfver
Hvita hafvet och Ishafvet ända till Ural omgåfvo Novgorods områden det suzdal-
vladimirska storfurstendömet. Denna storartade handelspolitik visar bland alla slaviska
städer ett enda exempel - blott Dubrovnik (Ragusa) kunde därmed jämföras, om
det icke vore en hälft italiensk stad. Själfstyrelsens ande genomträngde alla dess
institutioner, till och med dess kyrka, som måste låta inpassa sig bland stadens
organisationer - vjetjen eller folkförsamlingen valde och afsatte ärkebiskopen. »Hvem
kan bestå mot Gud och Stora Novgorod», var ett ordstäf, och det stolta medvetandet
om egen makt väckte och underhöll en offervillighet, en patriotism, en samman-
hållning mellan alla, som saknade motstycke i den slaviska världen och torde hafva
sin förklaring däri, att Novgorod från början varit »en varägisk stad».
Till dessa båda centra i Norden, där genom kolonisation år efter år gammal finsk
bygd sia viserades, slöt sig ett tredje i sydväst, omfattande landskapen Halicz och
Volynien, hvarest på grund af furstarnes svaghet och bojarernas öfvermod grannarnes,
Polens och Ungerns, angrepp på det fruktbara landet allvarligen hotade de ryska
besittningarne.
Då bröt ofärden in öfver Ryssland från steppen, från öster. Allsedan Attilas
dagar hade Asien genom folkporten vid Jaik och Volga sändt hord efter hord, öfver-
skottet af sina turkar, in öfver sydöstra Europa. Nu uppväxte en storm, som med
sin lavinartade tillväxt erinrade om hunnernas infall och i sina följder för Europa
blef ännu mera fördäflig, emedan den var mera ihållande. I östra Asien vid Amur
var under Temudjin ett väldigt mongolrike under uppväxt, hvilket uppsög alla
nomader vid Amur, Jenisej och Irtisch. På mongolernas eller tatarernas fursteförsam-
ling (kurultai) i Karakorum blef Temudjin utropad till Djingis-kan (mäktig kan,
öfverkan, kejsare) och gick därefter ut på nya eröfringar. Han underlade sig Nord-
kina ända till Korea och vände sig därefter åt väster, i en rad af blodiga drabb-
ningar blef det stora riket Kovaresmien (Chiva) med sin betydande kultur tillintetgjordt,
millioner människor dödade, de storartade residensstäderna Samarkand, Nischapur
och Herat lagda i ruiner.
Så stodo tatarerna vid Aralsjön och Kaspiska hafvet. De hotade Kaukasusfolken
och folken på steppen ingingo förbund för att mota faran, alanerna och andra
kaukasiska stammar med polovtserna. Det lyckades äfven att bringa tatarerna i
trångmål; men de förstodo snart att spränga förbundet och därefter kasta sig öfver
en efter annan, först gjordes alanerna, därefter polovtserna oskadliga. Dessa vände
sig till ryssarne för att få hjälp, och en furstedag i Kiev beslöt, att man skulle för-
ena sig med polovtserna. Förgäfves fordrade tatarernas sändebud, att ryssarne icke
skulle blanda sig i denna strid med deras slafvar och hästskötare - så kallade de
polovtserna. Sändebuden blefvo nedhuggna och en stark här under Kievs, Halicz’
och Tjernigovs furstar drog tatarerna till mötes på steppen. Den 31 maj 1223
kom det till en afgörande drabbning vid Kalkafloden, som mynnar i Azovska sjön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
