Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622 NILS HÖJER, NORDISKA. FOLKEN.
krona. Under denna tid framträder ingen skarpare konflikt med högadeln eller med
biskoparne. Men med året 1517 inträder en förändring med hans holländska älska-
rinna Dyvekes död. Från denna tid fick flickans moder Sigbrit ett så stort infly-
tande öfver konungen, att hon började betraktas som den verkliga regenten, och
konungens politik blef alltmera våldsam och hänsynslös, i synnerhet mot högadel
och biskopar. Biskopar fängslades, afsattes eller jagades i landsflykt utan dom och
rannsakning. Stormän afrättades i trots af frikännande dom. De ovärdigaste gunst-
lingar upphöjdes på förtroendeposter i kyrka och stat, och slutligen kulminerade
galenskapen i att mor Sigbrits skyddsling Didrik Slagheck, som allmänt ansågs som
en af verkmästarne för Stockholms blodbad, först insattes som ärkebiskop i Lund
(november 1521) och några veckor därefter (januari 1522) utsågs till syndabock, lades
på pinbänken och på ett ohyggligt sätt afrättades.
Men mor Sigbrit, som säkert gjorde hvad hon kunde för att rädda sin vän ärke-
biskopen, var icke blott en rå och hård kvinna, som bar på de lägre klassernas
afund, hat och misstänksamhet mot de högre stånden, utan hon var ock klok och
erfaren och hade öppet öga och sinne för många af tidens bästa reformsträfvanden.
I bägge afseendena liknade konungen henne. Vi finna därför icke blott usla lycko-
riddare utan äfven flere af Danmarks ädlaste män i deras tjenst, t. ex. Kristiern
Pedersen och Hans Mikkelsen. Den senare stod jämte mor Sigbrit bakom konungens
reformatoriska lagstiftning, lagen för landet från december 1521 och för köpstäderna från
januari 1522. Genom dessa lagar inskränktes kyrkoväldet väsentligt, så att kyrkan nästan
förlorade sin domsrätt och dess rätt att förvärfva jord begränsades. Såväl adel som
kyrkofurstar, som i Kristierns handfästning tryggat sin rätt att drifva handel, miste
den nu, och äfven böndernas sed att segla med småskutor för att sälja sina alster
och göra uppköp utomlands blef strängt förbjuden. Annars gynnades bönderna
genom en förmånlig arrendelagstiftning, och det blef uttryckligen förbjudet att sälja
vornede bönder på Själland, Laaland, Falster och Mön, de skulle vara lika fria som
bönderna i Skåne och Jutland. Men Kristierns lagstiftning förhåller sig till hans
regering, som hans präktiga Joakimsdaler till hans klipping. Ty dessa bönder,
som han ville skydda genom sina lagar, kunde han själf både sälja och drifva bort
från deras ärfda tegar, såsom då han i ett slag öfverlät Amager åt inbjudna hol-
ländska familjer för att tillgodogöra sig deras trädgårdsodling eller så tryckte all-
mogen med olidliga skattebördor, att den hoptals flydde till städerna. I rättsväsendet
hade folkets själfstyrelse hittills åtminstone i formerna bevarats, men den blef nu
afskaffad. Samma motsättning träffas i konungens skolordning af 1521. På samma
gång han ville reformera undervisningen i humanistisk riktning och afskaffa de för-
åldrade läroböckerna, utestängde han alla fattiga från skolorna genom dryga termins-
afgifter och genom att förbjuda djäknarnes sockengång.
När Kristiern slutade sin blodiga Eriksgata genom Sverige, hade han redan mot-
tagit underrättelse om Gustaf Vasas resning, men han tillade den ingen synnerlig
betydelse, utan lemnade snart sina riken för att i Nederlanden sammanträffa med
sin svåger och genom honom bringa både Holstein och Lubeck i beroende af Dan-
mark, hvilket också till en tid lyckades, så vidt på kejsaren berodde. Men härigenom
uppnåddes endast, att både farbrodern och hansestäderna uppretades mot honom på
en tid, då han väl behöfde bägges stöd eller välvilliga neutralitet.
I Sverige var snart det öppna landet i Gustaf Vasas våld, och genom liibeckarnes
understöd till sjöss kunde sedan äfven slotten småningom återtagas, men detta skedde
först, sedan Kristiern blifvit fördrifven äfven från Danmark. I december 1522 sam-
manslöt sig den jutländska adeln för att göra ett slut på mor Sigbrits regemente, de
flesta äfven för att störta konungen själf. Några ansågo sig emellertid böra
varna konungen och söka förmå honom att ändra regeringssätt, och i enlighet
med deras tillstyrkan utlystes ett allmänt möte i Aarhus till januari 1523. Men de
jutska rådsherrarne, som fruktade hvarje uppgörelse med den svekfulle konungen,
gjorde några dagar förut slag i saken genom att uppsäga honom tro och lydnad.
Tillika slöto de förbund med konungens farbroder, hertig Fredrik, och inom kort
stodo 20-30,000 bönder under deras fanor. Kristiern vågade icke lita på sitt folk,
därtill hade han goda skäl, och inskeppade sig i april 1523 till Nederlanden för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
