Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
610 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
och världsliga herrar hade icke blott rätt att befästa sina gårdar utan kunde ock
neka konungen tillträde.
Verkställigheten af recessen blef emellertid uppskjuten på ett år, då man i Kalmar
skulle fullkomna allt, som nu var dagtingadt om Gottland. Då villkoret om Gottland
icke kunde uppfyllas i enlighet med svenskarnes fordringar, måste konung Hans
och hans danska råd åter gifva sig till tåls och bida tiden, tills inbördes söndring
i Sverige beredde tillfälle att hugga in.
Man torde kunna antaga, att då kyrkoprästen Sven i Stockholm och riksrådet
Jens Knutsson (Tre rosor), som hade en broder, Alf Knutsson, i Norges råd, och senare
Sten Stures »småsvenner» gingo med bud och bref till Norge, det norska riksrådets
käcka uppträdande gentemot konung Hans, hans danska råd och slottshöfdingar
till en god del berodde på eggelser från den svenske riksföreståndaren, och att det
dämpande inflytande, som sedan gjorde sig gällande från svensk sida, berodde på
att den unionsvänliga fraktionen fått öfvertaget i Sveriges råd, och att detta i sin
ordning berodde på Tottarnes politik. Några månader före konung Kristiern afled
Erik Axelsson i Finland, och det befanns då, att han ställt sin slottslofven för Viborg,
Olofsborg, Tavastehus, på sina bröder Ivar och Laurens, af hvilka den förre förut
innehade Gottland jämte betydande förläningar i Sverige och den senare innehade
Raseborg. Sten Sture, som vid denna tid hade mycket att tänka på med anledning
af konung Kristierns död och sin egen förnyade bannlysning, måste till en början
låta bero vid Erik Axelssons anordning för sina »fattiga bröder». Men sedan äfven
Laurens dött, nödgade Sten Sture Ivar Axelsson att uppgifva de finska slotten mot
Öland och Borgholm jämte Raseborg. Under den påtryckning från det svenska riks-
rådets sida, som härvid öfvades på herr Ivar, fann han sig böra trygga sin ställning
i de bägge rikena genom att på en gång arbeta för unionens förnyelse och för sådana
villkor, att slottsherrarne blefvo tämligen oberoende furstar. Emellertid sökte han
nu öka sina inkomster genom sjöröfveri, och då han äfven i sina svenska fastlands-
län uppträdde som en själfständig furste, kom det omsider till fullständig brytning.
Raseborg, Stäkeborg och slutligen äfven Borgholm måste till Sten Sture uppgifvas,
men - Ivar Axelsson själf hade dessförinnan sökt förlikning med konung Hans och
till honom uppgifvit Gottland 1487. Samma år dog han.
I sammanhang med dessa händelser måste ock Ivars mag Arvid Trolle till riks-
föreståndaren uppgifva Nyköpings slott och län men mottog i stället Borgholm och
Öland. Sten Sture hade nu småningom samlat de förnämsta slotten på sin hand
och på samma gång skapat en verklig regeringsmyndighet genom att sätta länen på
räkenskap. Men detta var icke i de förnäma herrarnes smak, som hade anspråk
att styra hvar och en sitt lilla rike efter sitt goda behag och äfven sträfvade efter
att öfverlemna det till sina arfvingar. Länen voro visserligen icke ärftliga, men då en
slottsherre dog, befanns han till regel hafva gjort sådana omkostnader på sitt slott eller
annars till rikets bästa, att hans ståndsbröder funno rätt och skäligt, att sonen, änkan
eller brodern fick behålla länet som vederlag eller åtminstone fick ett annat i ersätt-
ning. Under riksföreståndarens växande myndighet framstod alltmer Kalmar recess
som en herrarnes skyddsmur mot regeringsmakten, och de funno det vara rätt och
skäl, att om Sten Sture skulle behålla sin provisoriska makt, så borde också recessens
bestämmelser gälla mot honom likaväl som mot konungen. Under början af Sten
Stures regemente hade biskoparne och främst ärkebiskopen mottagit betydligt ökade
förläningar för underhåll af sitt krigsfolk till rikets tjenst, men med tiden uppstod
ånyo tvist rörande omfattningen af denna tjensteplikt, och 1488 var redan spänningen
så stor och ärkebiskopen så misstänksam gentemot riksföreståndarens slotts- och
länspolitik, att han sökte och fick påfvens beskydd för Almarestäk mot möjliga
angrepp från den världsliga makten. Misstämningen ökades genom egendomstvister,
då Brigitta Olofsdotter (Tott) efter att hafva undgått dödsstraff för sitt förräderi mot
Karl Knutsson genom förfalskade dokumenter efter mannens död satte sig i besitt-
ning af hans egendom Hammarstad, sedan gjorde däraf en »afundsgåfva» till Uppsala
ärkesäte och slutligen sålde det till Sten Sture. Det var tydligen uppgjordt på be-
räkning att bringa de ledande männen i Sverige i strid med hvarandra (1494).
Under tiden drog sig också utifrån ett oväder samman öfver Sverige, från Dan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
