Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SKANDINAVISKA UNIONEN. 601
kaparelif och lyckades därunder genom något förrädiskt konststycke sätta sig i besitt-
ning af Älfsborgs fästning. Kort efter infann sig där konung Kristiern och ackorderade
till sig fästningen mot att Olaf Nilsson fick tillbaka Bergen. Men de tyska köpmännen,
som i den samtidiga bekräftelsen på sina gamla friheter i Norge hade af Kristiern
fått en anmaning att i fall af behof taga sig själfva rätt, råkade i eld och lågor vid
underrättelsen, att deras gamle fiende återkommit till Bergen, i synnerhet som det
ock berättades, att han på vägen kapat några köpmansskepp. Vid ett stort upplopp,
som i anledning däraf utbröt, stormade tyskarne Munkelivs brigittinkloster, dit Olaf
tagit sin tillflykt och dräpte honom själf, hans broder och son och omkring 60 andra
personer, bland hvilka voro flere präster och Bergens biskop, Thorleif, samme man,
som en gång med våld insatts på Uppsala ärkesäte. Det rjef liibeckarne en dyr
affär, då klostret måste återuppbyggas och kyrkan försonas, men Norges konung,
som behöfde liibeckarnes medverkan mot Sverige, kräfde ingen försoning för denna
oerhörda våldsgärning mot en kunglig ämbetsman. Tvärtom kom han snart efter
i tillfälle att rikligen belöna dem genom att utsträcka deras privilegier äfvea till
Sverige. Emellertid upptogs en ordentlig ättfejd mot tyskarne af Olafs änka, barn
och barnbarn, hvilken räckte in i följande århundrade.
Liksom konung Kristiern beviljade hanseaternas fordringar för unionens skull emot
sitt norska råds bestämda afstyrkan, så bestämdes ock ärkebiskopsvalet i Trondhjem
af samma hänsyn. Till en början hade han efter Aslak Bolts död förmått dom- .
kapitlet i Trondhjem att med uppgifvande af sitt val på magister Olaf, som tillhörde
en norsk adlig ätt, i stället utse en äfventyrare vid namn Marcellus, en franciskaner-
munk, som erinrar om Johannes Jerechini. Han hade falskeligen utgifvit sig för
doktor och johannitriddare och på falska papper företagit insamlingar till ett
korståg. Sålunda hade han fått göra bekantskap med fängelserna både i Italien och Tysk-
land men icke dess mindre i likhet med Johannes 1448 blifvit placerad på Skålholts
biskopsstol, som han emellertid aldrig kom att intaga utom hvad inkomsterna angår.
1450 ankom han till Danmark i ett påfligt uppdrag, utgaf sig för legat och intog i
den grad Kristiern, att denne beslöt att göra honom till ärkebiskop, dock först efter
att hafva med honom uppgjort ett ordentligt kontrakt, att han skulle hos påfven utverka
bekräftelse på konungens rätt att presentera biskopar både i Danmark och Norge
och dessutom garanti för de tre nordiska rikenas förening till evig tid. Konungen skulle
vara fri från sin förpliktelse att göra honom till ärkebiskop, om han icke lyckades
med sitt uppdrag före julen 1451. Påfven hade emellertid fråntagit Marcellus hans
uppdrag, som påflig nuntie, redan innan han gjorde Kristierns bekantskap. I Rom
lyckades han hvarken utverka bekräftelse på sitt eget ärkebiskopsämbete eller den af
Kristiern fordrade garantien, och då han återvände till Norden, blef han under vägen
ännu en gång kastad i fängelse. I hans ställe nämnde påfven genom provision en
lärd dominikan, Henrik Kalteisen, till ärkebiskop, och Kristiern beslöt på tillstyrkan
af sitt danska råd att mottaga honom. Kalteisen ankom till Trondhjem på våren
1453 men afgick några månader senare från sitt ämbete på uppfordran af konung
Kristiern själf, som då var i Norge, och hans norska råd. Detta sammanhänger men
att Marcellus lyckats rymma ur sitt fängelse och åter blef konungens högt betrodde
man. Ännu i fem år ansträngde sig såväl konungen som Marcellus själf för att
utverka påfvens erkännande. Under tiden uppvaktades kurian och många världsliga
furstar med de mest groteska lögner, och älven sedan ärkestolen blifvit återbesatt,
tyckes konungen behållit Marcellus i sin närhet till hans död (1462).
Kriget började ånyo 1455 från Älfsborg med danska infall i Västergötland och
Småland, men danskarne mötte här ett så kraftigt försvar af Karl Knutssons marsk
Tord Bonde, att det aftalade förräderiet måste till en tid uppskjutas, i synnerhet
som Karl Knutsson själf till en tid dröjde i det öfre Sverige. Men sedan marsken
blifvit mördad på våren 1456, Magnus Gren på sommaren eröfrat Öland och Kristiern
själf genom dagtingan vunnit Borgholm, kom resningen till utbrott under ärkebisko-
pens ledning. Konungen firade på nyåret 1457 sin kusin Brigitta Karlsdotters bröllop
med Nils Bosson Sture (Natt och Dag) och hade då ärkebiskopen och andra samman-
svurne bland sina gäster. Där beslöts då ett uppbåd till Ölands återeröfring under
vintern, och ärkebiskopen förstod att så insöfva konungen i säkerhet, att han öfver-
Världshistoria IL 76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
