Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS ERIKSSON OCH VALDEMAR ATTERDAG. 577
under de följande lyckoåren förstod att fullt utnyttja, medan städernas handel också
oroades af kaperier. Så förmåddes de preussiska, vendiska och holländska grup-
perna till ett gemensamt aggressivt uppträdande mot Valdemar, och mellan dem och
de mecklenburgska och holsteinska furstarne aftalades en delning af Danmark,
hvaraf Sverige skulle återfå alla provinser på denna sidan Öresund. Äfven i Danmark
reste sig konungens fiender. Han vek undan och sökte i utlandet stöd i sina fienders
rygg, under det att han lemnade åt sitt råd att komma till rätta med fienderna
hemma i Danmark. Fruktansvärdt hemsöktes nu landet i två år, och äfven Norge
led af kriget mot städerna. Håkan sökte först förlikning, och danskarne följde snart
exemplet 1370, hvarvid grundvalen för freden blef de privilegier, som Albrekt ut-
lofvat jämte stora förpantningar i västra Skåne. De furstliga bundsförvanterna hade
lemnats i sticket, och konung Albrekt stod åter ensam mot konung Håkan.
På våren 1371 sände den senare en här ända till Stockholm utan att möta syn-
nerligt motstånd, ty stämningen i landet började afgjordt vända sig mot Albrekt och
tyskarne. Men biskopar och herremän stodo dock fortfarande på vakt för hans
tron. Så finna vi bland dem, som för Albrekts räkning afslöto stilleståndet vid Eds-
viken norr om Stockholm den 15 april eller bland deras anhängare, icke blott Bri-
gittas ättlingar och fränder af släkterna Lejon, Ribbing, Sparre, Ulf, Bjelke, Natt och
Dag, Grip och Leopard utan äfven Trötte Petersson af Eka och biskop Torgils i Sträng-
näs. Å andra sidan finna vi bland Håkans underhandlare icke blott några af Magnus’
gamla rådsherrar Magnus Sture (Tre sjöblad) och Brigittas landsförviste mag Knut
Algotsson (Lejon) utan ock yngre medlemmar af den gamla aristokratien, såsom Bri-
gittas brorson Peter Israelsson (Två vingar) och hennes kusins son Ulf Jonsson (Lejon-
örn). Men märkligast är att i spetsen för Håkans parti finna den gamle ränksmi-
daren, biskop Nils Marcusson i Linköping. Magnus hade i början af 1363 anklagat
honom som orostiftare hos påfven och äfven fått honom transporterad till Kroatien,
men den landsförviste biskopen kom tillbaka med Albrekt och åtnjöt hans förtro-
ende. Att han nu försonat sig med Håkan visar väl, hvart tungan på vågen lutade,
och det är måhända denne konung Magnus’ gamle kansler, som på marschen mot
Stockholm författat det märkliga manifest, i hvilket konung Albrekt kallas en rätt
menedare, hans fader Sveriges rikes rätte förrädare och konung Magnus den ärlige
och gode herren.
Men biskop Nils’ medtäflare om Linköpings biskopsstol, den tyske munken Gott-
schalk, som genom påflig provision nämnts till hans efterträdare men icke fått till-
träda sitt stift, sammanträffade två dagar efter stilleståndet vid Edsviken med hertig
Albrekt i Tyskland och erhöll då en förbindelse af honom å sonens vägnar att insättas
i alla sina rättigheter och fullmakt att medla fred mellan Albrekt och Håkan. Sedan
Håkan ankommit till lägret på Norrmalm utanför Stockholm, afslöts den 14 augusti
fred mellan honom och Albrekt på villkor, att han skulle lösa sin fader ur fången-
skapen med 12,000 mark silfver men Magnus för sin lifstid behålla inkomsterna af
Skara stift, d. v. s. Västergötland, Värmland och Dal. Därjämte afsade han sig all
rätt till Skåne. Förklaringen till denna för Håkan förödmjukande öfverenskommelse
ligger i ett aftal af 9 augusti mellan Albrekt och herrarne i bägge lägren, enligt
hvilket Albrekt lade slottslofven i rådets händer och äfven i öfriga maktpåliggande
ärenden förband sig att följa dess råd.
Samma dag, som konung Albrekt sålunda i Stockholm af Håkan erkändes som
Sveriges konung, afslöt hans fader hertigen en öfverenskommelse med konung
Valdemar, med hvilken han sammanträffade i Tyskland. Därigenom erkände Valde-
mar sin dotterson, Albrekts sonson, den yngre Albrekt, som sin efterträdare i Danmark
mot att hertigen afträdde sina eröfringar i Danmark och frånträdde fursteförbundet.
Den gamle hertigens ränkfulla politik tycktes sålunda bereda hans ätt en glänsande
framtid i Nordens historia. Valdemar återvände emellertid till Danmark och full-
följde där med vanlig energi kriget mot de holsteinska grefvarne och deras danska
bundsförvanter. Genom Albrekts medling fick han äfven på detta håll en förmånlig
fred och riktade nu sin uppmärksamhet på Söderjutland, där han inlöste den ena
panten efter den andra, så att han, då den siste hertigen af Abels ätt 1375 dog,
var herre i större delen af landet och kunde göra anspråk därpå både i egenskap
Världshistoria II. 73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
