Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Norges arfrike - 5. Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nomiska bärkraft, som konungatjensten medförde, och de norska stiftens rika inkom-
ster blifva belöningen åt främlingar för tjenster, som ej angingo Norge, och att
Norges folk sålunda kunde nedsjunka till en jämnstruken allmoge, som i sin afskildhet
och sin fattigdom hade sitt bästa och till sist sitt enda försvar.
5. Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag.
Konung Håkan hade för sin dotterson, den treårige Magnus Eriksson, genom testa-
mente insatt en förmyndarstyrelse af 12 personer utan att närmare angifna, hvilket
inflytande var tillämnadt konungens moder, hertiginnan Ingeborg. Hon deltog emellertid
i det märkliga unionsmötet i Oslo i juni 1319, där sju ombud för det svenska rådet
öfverenskommo med henne och den norska styrelsen om regeringens anordning
närmast för den stundande förmyndartiden. Där fastställdes de grundsatser, som
sedan i tvåhundra år skulle återkomma i alla unionsfördrag eller förslag till sådana,
nämligen rikenas fullständiga jämlikhet, som fick sitt uttryck i bestämmelsen, att
konungen skulle vistas hvartannat år i hvartdera riket, full åtskillnad i rikenas inre
styrelse och skyldighet för hvart rike att vid behof, som pröfvats och gillats af dess
styrelse, komma det andra till hjälp (med penningar). Särskildt lofvade de svenska
ombuden att »alla Svea rikes män, lärde och lekte», skulle före den l augusti taga
junker Magnus till konung, om de ej förr gjort det. Också skyndade de svenska
herrarne från Oslo till Uppsala och Mora, där valet verkligen försiggick och Sveriges
biskopar och lagmän jämte rikets förnämsta öfriga stormän dels högtidligen med ed
bekräftade Oslotraktaten, dels ock i ett öppet bref afgåfvo en förmyndarförsäkran, som
förmodligen stod i sammanhang med valet och utgjorde dess villkor (8 juli 1319).
De herrar som utsetts till konungens förmyndare, lofva att iakttaga och försvara alla
rättigheter, friheter, lagar och gamla sedvänjor. Ingen gärd skulle hädanefter påbju-
das, förrän den vore i regeringen öfverenskommen och af rikets menigheter sam-
tyckt. Uppbörden skulle ske genom ett styrelsens ombud jämte tvenne bönder af hvart
biskopsdöme, som bönderna själfva utsett, och medlen skulle endast användas för
det ändamål, till hvilket de beviljats. Sverige fick emellertid liksom Norge under de
närmast följande åren två regeringar, ty vid sidan af rikenas råd regerade änkeherti-
ginnan från sitt residens i Varberg. Hon hade sin aflidne mans hertigdöme Halland
jämte sin morgongåfva, Värmland och en del af Västergötland, under sin omedelbara
styrelse, och därifrån dref hon storpolitik på egen hand med närmaste biträde af
dansken Knut Porse, som var fostrad i de danska konungamördarnes skola och för
egen räkning dref dansk-tysk länspolitik. Med begagnande af sin ställning som
konungens moder, sina förbindelser med hertigarnes råd under kriget mot Birger
och de oklara bestämmelserna i Håkans testamente fick hon i alla fall en del af
det svenska rådet att följa sig, däribland själfve drotsen, Matts Kettilmundsson, och
utöfvade i Norge direkt regeringsmyndighet.
I Danmark infann sig Kristofer vid underrättelsen om broderns död och lyckades
i januari 1320 blifva vald till konung mot afgifvande af en konungaförsäkran, som är
den första »Haandfaestning» i Danmarks historia före konungavalet. Därigenom
utvidgades adelns friheter. Den fick rätt att uppbära ända till niomarksböter af
»alle vornede», d. v. s. fästebönder, som stodo under dess värn, och befriades från skyl-
digheten att tjena utom riket. Kristofers förbindelse att betala alla broderns skulder
och svara hans borgesmän för deras förluster nödvändiggjorde en långvarig freds-
politik, om Erik Menveds trassliga bo skulle kunna utredas, i synnerhet som förso-
ningen med ärkebiskop Esger medförde, att denne återtog stiftets rika inkomster
under egen förvaltning. Men Kristofer slog genast in på en motsatt väg. Redan
förut invecklad i förbindelser med tyska furstar upptog han sin broders politik i
Tyskland, där två konungar kämpade om kronan och Kristofers gamle fiende Henrik
Lejonet af Mecklenburg sökte begagna tillfället att utvidga sina besittningar. Snart
stod Kristofer i förbund med en mängd tyska furstar emot Henrik, men denne slöt
å sin sida i juli 1321 förbund med hertiginnan Ingeborg å konung Magnus’ vägnar,
hvilket bl, a. syftade till ett gemensamt krig mot Kristofer och Skånes eröfring. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
