Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Skandinaverna under vikingatågen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKANDINAVERNA UNDER VIKINGATAGEN.
547
tiotusental gjorda i våra kustlandskap och i synnerhet på Gottland och Öland.
Inom Sverige voro Birka på Björkön i Mälaren och Gottland knutpunkter för den
orientaliska och grekiska handeln. På gränsen till det uppväxande ryska riket voro
Polotsk vid Diina och Novgorod vid Volchovs utlopp ur Ilmensjön skandinaviska
handelsfaktorier under styrelse af svenska köpmän-krigare. Deras mellanställning
mellan det egentliga Ryssland med hufvudstad i Kiev och Sverige erinrar om Hongkong,
Kanton och de kinesiska traktatshamnarne i senare tid. Men redan Vladimir den
Store knöt dem närmare till Ryssland, och efter Jaroslavs död öfvades icke vidare
något öfverherradöme i dessa trakter från den svenska statens sida.
I Danmark intog Hedeby, ’det sedan s. k. Slesvig, vid Slien en ställning, som
motsvarade Birkas i Sverige. I dess närhet låg också ett faktori under skandinaviska
köpmän-krigare i sla-
vernas land, nämligen
Jumma eller Jomsborg
på Wollin utanför
Oders mynning, en ort,
som var full af säll-
synta varor, där alla
nordiska nationers
köpmän stämde möte,
och hvarifrån äfven
förbindelser upprätt-
höllos med aflägsna
land, såsom med Grek-
land öfver Kiev. Till
en början täflade sven-
skar och danskar både
om de östra och de
södra handelsvägarne.
I midten af 800-talet
blef striden om Diina
och Neva afgjord till
svearnes förmån för
200 år, men kampen
om Venden fortgick
och blef i slutet af 900-
talet tillika en strid
mellan hedendom och
kristendom, i hvilken
Polen och kejsaren in-
blandades.
Redan saksarnes
krig mot Karl den
Store bragte kristen-
domen för de nordi-
ska folkens dörr och
kort därefter anlade
biskop Ebo af Reims
en klosterskola nära
Itzehoe i Holstein för
uppfostran af danska
missionärer. Under
följande tronstrider i
Danmark sökte en ko-
nung Harald stöd hos
kejsar Ludvig den
Fromme genom att
öfvergå till kristendo-
men (826). Detta gaf
anledning till Ansgarii
missionsresor till Dan-
mark och Sverige och
uppförandet af de för-
sta kristna kyrkorna i
Hedeby, Ribe och Bir-
ka. För Ansgarius upp-
rättades ett eget ärke-
stift i Hamburg, omfattande hela den skandinaviska Norden, men det nya ärkesätet gick
snart upp i lågor och utplundrades i grund af danakonungeii Haariks flotta (845). Väl blef
Ansgarius en tid därefter flyttad till det lediga stiftet Bremen, som då öfvertog den nordiska
provinsen, men under de följande hundra åren, då de hedniska skandinaverna gingo till
anfall öfver hela linien och nordmannatågen rasade som värst, kunde den inre missionen
i Norden föga uträtta. Mera verksamma blefvo de tyska kejsarnes härtåg mot
Danmark. Henrik I tvang Gnupa att antaga kristendomen. Otto II gjorde i början
af sin regering ett infall öfver Dannevirke, och konung Harald Blåtand, som regerade
vid denna tid säger sig på Jellingestenen hafva gjort danerna kristna. Men en kraftig
hednisk reaktion, som utgick från Sverige och västslaverna under ledning af Erik
Segersäll, gick åter fram öfver Danmark. Haralds egen son, Sven, som i dopet
mottagit kejsarens namn Otto, afföll också till hedendomen. Emellertid säges Erik
Segersäll själf hafva låtit döpa sig efter sitt äktenskap med den polske hertig Mieschkas
dotter Gunhild, ehuru han sedan återföll i hedendom. Hon torde i alla fall spelat
en framträdande roll vid den skandinaviska Nordens kristnande, ty då hon efter
Erik Segersälls död förmälde sig med Sven Tveskägg, fick hon tillfälle att verka för
kristendomen både genom sin son Olof Skottkonung i Sverige och genom sin man
Runsten från Jellinge (Jutland).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
