Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Den gotiska konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN GOTISKA KONSTEN. 541
fromhet och idealitet förenade en större naturtrohet, än dessa förmått uppnå. Stephans
förnämsta verk är det omkring 1444 förfärdigade altarskåpet i Kölns domkyrka;
af det älskligaste behag är äfven hans heliga jungfru i rosenlunden med Jesusbarnet,
omgifna af de täckaste änglagestalter.
Emellertid hade i Nederlanden en dubbelstjärna visat sig på konstens himmel
nämligen bröderna Hubert och Jan van Eyck. Deras födelseår äro 1370 (?) och
1390 (?), Hubert dog 1426, Jan 1441. Hufvudorten för deras verksamhet var Gent
och det s. k. Gentaltaret är deras förnämsta verk. Det beställdes af Hubert och
han gjorde äfven utkastet till detsamma, men utförandet öfvertogs efter Huberts död
af den yngre brodern. Konstverket, som väl får betraktas som höjdpunkten af den
medeltida målarkonsten på denna sidan Alperna, framställer ett under medeltiden
ofta behandladt ämne: den genom Adams fall nödvändig vordna gudomliga nåden
och sättet, på hvilket mänskligheten kommer i delaktighet af densamma. Altaret
är deladt i tvenne horisontala hälfter; upptill äro sju fält, i midtfältet den välsignande
Gud Fader, i de närmaste fälten till vänster den läsande heliga jungfrun, till höger
evangelisten Johannes, med ansiktet vändt mot Gud och hållande en bok på knäna.
Därefter följa till höger och vänster änglar, som med sång och musik fira påska-
lammets triumf. I de yttersta fälten se vi slutligen Adam och Eva och öfver dem
på två smärre, flyglarne öfverskjutande fält Abels offer och död. Härtill komma
på den nedre halfvan fem fält. Det midtersta skildrar lammets hemlighet, på sido-
fälten framträda domare, pilgrimer, martyrer och eremiter. Flyglarnes yttersidor visa
målningar af lika hög fulländning: på sidorna Marie bebådelse, de båda Johannes,
sibyllorna, flere profeter, och slutligen altarets donatorer, i midten en allegori ur Uppen-
barelsebokens 14 kapitel, Guds lamm och kring detta i grupper de 140,000 rösterna.
Den formella behandlingen af detta traditionella ämne förebådar en ny tid. Det
typiska är försvunnet, individualiteten gör sitt intåg äfven inom det heligaste. Hvarje
gestalt får individuellt lif, hvarje ansikte är skarpt utmejsladt, hållning och rörelser
äro gripna ur lifvet och återspeglas troget af dräkterna. Dessas olika material
kommer fullt till sin rätt och att ett noggrant studium äfven är nedlagdt på den
mänskliga kroppen framgår af dräkternas återgifvande af kroppsformerna och än mer
af behandlingen af den nakna kropparne.
Hos Jan återfinna vi icke samma religiösa grundstämning och rika tankelif som
hos den äldre brodern. Hans företräden bestå i en fulländad teknik, det finaste
utförande, naturtrohet, och han var därför äfven en förträfflig och eftersökt porträtt-
målare. Epokgörande för målarkonsten öfver hufvud, icke endast i Nederlanden,
blef bröderna van Eyck’s teknik, nämligen oljemåleriet, hvilket visserligen icke, som
ofta påstås, uppfunnits af dessa, men som de fullkomnat och utbildat på det mest
storartade sätt. Först genom oljefärgerna möjliggjordes dessa rika och mjuka
färgblandningar, med hvilkas tillhjälp målarne kunde gifva uttryck åt de finaste
färgskiftningar vid en viss bestämd belysning och på så sätt illusoriskt återgifva naturen.
Bland bröderna van Eyck’s efterföljare påträffa vi en stor konstnärsindividualitet
som Roger von der Weyden, hvilken, född omkring 1400 i Tournai, verkade i
Briissel, där han år 1464 dog. Han skildrar med förkärlek dramatiskt lifliga scener
såsom korsnedtagningen och konungarnes tillbedjan, hans figurer äro kraftiga och
märgfulla och förträffligt karakteriserade. På en tafla i den Boisseréeska samlingen
i Miinchen framställer Roger i heliga tre konungars gestalter utmärkta porträtt af
de tre sista burgundiska hertigarne, Johan, Filip och Karl den Djärfve. Hos Roger
studerade sannolikt Hans Memling, »den tyske Hans», bördig från takten af Mainz
(omkr. 1440) och som hufvudsakligen verkade i Briigge. Han är skaparen af det
därstädes befintliga, högt beundrade Ursulaskrinet, ett relikskrin, afsedt för den
heliga Ursulas och hennes följeslagerskors föregifna kvarlefvor, försedt med härliga
miniatyrbilder ur hennes lif. Äfven som porträttmålare intager Memling ett fram-
stående rum. Han afled år 1495, då ett nytt tidehvarf inom konsten redan brutit in.
Utvecklingen af bildhuggarkonsten och måleriet i Italien vid slutet af medeltiden
kräfver en särskild behandling på annat ställe, i det den i mindre mån står under
inflytande af tidens stilriktning, gotiken, än af den återupptäckta antiken, som skulle
komma att slå en bro till en ny kulturperiod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
