Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Nationell litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATIONELL LITTERATUR.
521
Iwein.
Lancelot.
Parcival.
Bilder till Artusromanen.
Miniatyrer ur en år 1286 i Amiens skrifven handskrift. Originalet i Universitetsbiblioteket i Bonn.
spel mindre behag i folkets smak än de grofva folkscener, man redan tidigt inflätat
i det andliga dramat, men som nu löstes från detta och gjordes själfständiga. På
så sätt uppstodo folkstycken i egentlig mening, vanligen kvicka, men på samma
gång tämligen smutsiga och simpla. Å andra sidan utvecklades de allegoriska
mellanspelen i mysterierna till s. k. moraliteter, stycken af allvarlig karaktär, i hvilka
gärna en satirisk tendens gör sig gällande.
En fastare grundval fick teaterväsendet, sedan särskilda sällskap börjat bildas i
ändamål att föranstalta mer eller mindre regelbundna representationer. Det äldsta
bland dessa är basoche eller en förening af basochiens, unge sakförare och skrifvare
vid Parisparlamentet, hvilka redan vid början af 1300-talet bildade ett slags amatör-
trupp. På parlamentsbyggnadens inre gård uppförde denna regelbundet tre till fyra
gånger årligen dramer inför Paris’ förnäma värld, till en början vanligen moraliteter,
från hvilka man dock under tidens lopp alltmera öfvergick till den grofkorniga
farsen, lustspelets förelöpare. Berömdast bland detta slags farser blef Maltre
Pierre Pathelin, hvars författare man icke med säkerhet kan påvisa. I titelrollens
innehafvare, en skurkaktig advokat, som med sina egna knep dras vid näsan af en
af sina klienter, förhånas här den dåtida franska rättsvetenskapens spetsfundigheter.
Det på 1400-talet författade stycket erfor tre århundraden senare en omarbetning, i
hvilken det ännu i dag gör verkan på scenen.
Vid sidan af les basochiens Tramträdde vid början af 1400-talet sällskapet Confrérie
de la passion de Notre Seigneur med ändamål att i hufvudstaden regelbundet uppföra
det omtycktaste och populäraste af mysterierna, Frälsarens lidandeshistoria. Mysteriet,
som räknade 35,000 vers, spelades fyra dagar i rad från morgon till afton, hvarvid
200 personer medverkade.
Ett tredje dramatiskt sällskap, som kallade sig Enfants sans souci, egnade sig åt
fastlagsskämtet, sottie, hvilket dock icke saknade en allvarlig bakgrund, i det man
här under allegoriens förklädnad och med narrens frihet behandlade tidens brännande
frågor, till och med på politiskt område. Den berömdaste författaren af dylika sotties var
Pierre Gringoire (omkr. 1500), hvars sottie (eller jeu) om narrarnes furste (prince des
sots) är märkligt särskildt på grund af dess antikyrkliga hållning.
Om den franska medeltidsprosans utbildning gjorde sig framför allt historie-
skrifningen förtjent. Den äldsta af landets framstående historieskrifvare är Geoffroi
de Villehardouin (1167-1213). Själf icke skrifkunnig, dikterade han för sin kaplan
på ett osminkadt och flärdlöst sätt, men just därför med så mycket mer gripande
sanning och åskådlighet, det fjärde korstågets historia och berättelsen om Konstan-
tinopels eröfring (1204), hvarvid han själf tagit en verksam del. Till Villehardouin
ansluter sig Jean de Joinville (1224-1317), som tidigt upptogs i Ludvig IX:s omgif-
ning och som sedermera gaf en skildring af hans lif; denna är visserligen dikterad
af uppriktig tillgifvenhet för härskaren, men är dock icke affattad i en hofsmickrares
Världshistoria IL
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
