Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. Undervisning och vetenskap - 24. Nationell litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af dess bristfälliga undersökningsmetoder, och ehuru äfven särskilda lärostolar voro
inrättade för kirurgien, så utöfvades den dock i stor utsträckning af olärde badare
och barberare. Å andra sidan ställde man redan nu afrättade förbrytares lik till
den anatomiska vetenskapens förfogande. Slutligen blef äfven det geografiska kun-
skapsområdet betydligt utvidgadt genom korstågen, missionärernas och köpmännens
*.. resor och genom enskilda, djärfva upptäcktsresande, sådana som venezianen
9 Marco Polo (1254-1324), som framträngde ända till Kina och Indien.
NATIONELL LITTERATUR
Under medeltidens tidigare århundraden låg litteraturen i hän-
derna på de andlige, och dessa fingo sörja för alla hjärtats och
känslans högre behof. Från denna sin förhärskande litterära
ställning undanträngdes de sedermera af lekmännen, i första hand
af ridderskapet. Under korstågstidehvarfvet strängade riddarne
sin lyra och skildrade i lysande färger sina stordåd, men lofsjöngo framför allt
den ridderliga kärleken (Minne), ett tema, som den andlige minst af alla var
egnad af behandla. Samtidigt kom äfven folkspråket till användning inom littera-
turen, som först nu blef en nationell sådan, i det kyrkans latinska idiom här icke
längre spelade en ledande roll.
Vid utvecklingen af medeltidens ridderliga diktning togs ledningen af Frankrike,
härskarinnan på sedernas och modets, vetenskapens och konstens områden. Ton-
gifvande blef där närmast den södra delen af landet. Det franska språket sönder-
föll i tvenne skarpt skilda dialekter, hvilka efter deras uttryck för ordet ’ja’ betecknas
som langue d’oc (i söder) och langue d’oil = oui (i norr). De på dessa språk affattade
litteraturerna utveckla sig fullt själfständigt vid sidan af hvarandra. I söder var
lyriken förhärskande och representerades af trubadurerna, ett stånd af ridderliga
konstsångare, hvars blomstringsperiod inföll undfcr 1100-talet. Denna blomstring
förintades af albigenskrigen vid början af 1200-talet, i det dessa sträckte sina för-
härjande verkningar äfven till det litterära området. Visserligen berodde denna
glänsande diktkonsts snabba förfall äfven därpå, att den uteslutande var en konst-
poesi utan rötter i själfva folket. I och med att det ridderliga elementet förlorade
sin ledarställning, måste denna poesi öfver hufvud träda tillbaka, och hädanefter
utöfvade norra Frankrike det bestämmande inflytandet såväl på politikens som på
litteraturens område.
Under det att lyriken med dess romanser och herdedikter (pastoureller) kom i
andra rummet, blef här hjältediktningen, eposet, den mest omhuldade diktarten,
inom hvilken trouvérerna (d. v. s. uppfinnarn e) försökte sin konst. Äfven dessa
voro vanligen af ridderligt stånd. Deras dikter - de s. k. chansons de geste -
föredrogos af minstrels och ackompanjerades af »jonglörer» med sång och stränga-
spel. Den äldsta af dessa hjältedikter, Rolandssången, som behandlar hjältens död
i Roncesvalles’ dal på tåget mot saracenerna, tillhör det ll:te århundradet. Under de
två följande århundradena uppstodo ett betydande antal vanligen rätt omfångsrika
epos, hvilkas ämnen företrädesvis voro hemtade från den karolingiska sagokretsen,
från den bretonskt-normandiska cykeln (konung Artur och gralsagan) eller från antiken.
Vid sidan af dessa chansons framträdde emellertid äfven talrika, smärre episka
dikter (contes) af vanligen obekant författare; till innehållet äro de dels allvarliga
med historisk eller mytisk bakgrund (s. k. lais), dels utgöras de af mer eller mindre
grofkorniga berättelser (fabliaux). De sistnämnda, som i fråga om ämnesvalet delvis
gå ända tillbaka till den aflägsna forntiden, hafva i sin, tur lemnat material till
Boccaccio’s Decamerone, Chaucer’s Canterbury tales och många senare samlingar af
noveller.
Under senare delen af 1200-talet gick äfven i norra Frankrike den ridderliga
poesien tillbaka. Denna tillbakagång betingades af den historiska utvecklingen, i
det adeln och ridderskapet alltmera underordnades kronan, som å sin sida stod i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
