Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. Undervisning och vetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDERVISNING OCH VETENSKAP. 517
Skolastikens vidare utveckling beror äfven därpå, att Västerlandet på ett fullstän-
digare sätt än förut tillegnade sig resultaten af äldre tiders tänkande. Detta skedde
i främsta rummet därigenom, att Aristoteles’ samtliga verk nu blefvo bekanta. Under
loppet af 1100-talet blef filosofen från Stagira’s logik känd i Västerlandet, men af större
vikt blef, att man sedermera genom arabernas förmedling fick kännedom äfven om
Aristoteles’ naturvetenskapliga, psykologiska, metafysiska och etiska skrifter. Samti-
digt blefvo äfven de kommentarer och anmärkningar bekanta, med hvilka de sista
århundradenas muhammedanska och judiska vetenskap, representerade af sådana
lysande namn som araberna Averroés och Avicenna och den judiske filosofen Moses
Maimonides, försett Aristoteles’ tankeskapelser. Uppgiften att i medeltidens anda
och med tillämpning af dess metoder förarbeta hela detta vetande öfvertogs nu af
de båda tiggarordnarnes medlemmar, hvilka med ungdomlig kraft och fruktbringande
täflan med hvarandra sökte intränga på det andliga lifvets olika områden. Bland
dessa märkas franciskanen Alexander af Hales, död år 1245 som professor i Paris,
och framför allt inom den helige Dominici orden den lysande dubbelstjärnan
Albert och Thomas. Albert, en schwabare af grefvarnes von Bollstädt hus, med till-
namnet Magnus eller doctor universalis (1193-1280), är typen för det på det nya
materialet grundade encyklopediska vetandet, en polyhistor af det slag, som var sär-
skildt talrikt representeradt inom hans orden. Först genom honom utnyttjades dessa
vetandets nya källor och gjordes tillgängliga för teologien. Under mer än tio år arbetade
han uteslutande på uppgiften att tillegna sig den grekiske filosofens och hans utläggares
världsvishet, för att sedan som lärare och skriftställare utbreda kännedomen om
den peripatetiska läran. Däremot var Alberts berömdaste lärjunge, Thomas af Aquino,
doctor angelicus (1225-1274), den förste, som på det vidgade materialet uppbyggde
ett omfattande och i minsta detalj utarbetadt system och som med tillämpning af
Averroés’ metod försedde Aristoteles med teologiska kommentarer. Med hjälp af
kyrkoläran och de nya källorna behandlade Thomas kyrkofädernas teologiska problem
och samtidens kyrkliga praxis samt den grekiska forntidens filosofiska, kosmolo-
giska, psykologiska, etiska och sociala frågor och sammanfattade resultaten i en
teologisk »summa» till ett teologiskt-filosofiskt system af kyrkligt vetande, som i
sin universalitet utgör en afbild af den världsomfattande kyrkliga makten. Härvid
öfvergaf han dock den naiva ståndpunkt, hvilken Anselm intagit, i det denne medelst
förnuftsskäl sökt deducera fram summan af hela kristendomen. Thomas skilde mellan
en naturlig, hedniskt-aristotelisk filosofi, d. v. s. satser, som helt kunna omfattas af
förnuftet, och den uppenbarade sanningen, som i grunden är en gudomlig hemlighet
och -i fråga om hvilken man måste nöja sig med att påvisa, att den åtminstone
är sannolik och icke stridande mot förnuftet. På detta sätt upptog Thomas Aristo-
teles’ lära, utan att dock i en enda punkt släppa efter något på de kyrkliga dog-
merna, hvilka tvärtom syntes ännu orubbligare befästa på de af Aristoteles lagda
grundvalarne. Detta var äfven den katolska kyrkans uppfattning, inom hvilken
Thomas af Aquino’s »summa» ännu i dag utgör den förnämsta dogmatiska läroboken.
Å andra sidan saknade Thomas ej heller vedersakare under medeltiden. Bland dem
märkes främst engelsmannen Johannes Duns Scotus, född år 1265, som efter studier
i Oxford inträdde i Franciskanorden och då han stod på höjden af sitt anseende
undervisade i Paris, till dess en befallning af hans ordensherre år 1308 kallade
honom till Köln, där redan samma år döden afbröt hans påbörjade, lofvande verk-
samhet. Gentemot Thomas inskränkte Duns betydligt området för det filosofiska
vetandet och uppdrog en skarpare gräns mellan detta och den uppenbarade san-
ningen; i det han icke tillerkänner det förra någon talan i öfversinnliga ting. I
motsats till Thomas, som underordnat viljan kunskapen, betonar han äfven männi-
skans andliga själfständighet gentemot den af nödvändighetslagarne betingade naturen.
Hela den inre och yttre människan med alla hennes tankar, ord gärningar och
drifter är underordnad viljan. Må vara att den kunskapsteoretiska sidan af det
andliga lifvet bestämmes af nödvändigheten, i det det teoretiska tänkandet är en
naturlig och därför nödvändig process, i fråga om viljan härskar frihet, här gör sig
den sedliga människans själf bestämmelserätt gällande, ty viljan är en absolut fri
och obunden process. Detta är tankar, som föra vida längre än Thomas och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
